ÅSIKT

”Bitterfittan 2” är arbetarlitteratur

Författaren Maria Sveland skildrar något få andra gör.
Foto: Leopard Förlag
Författaren Maria Sveland skildrar något få andra gör.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När Maria Sveland gav ut sin debutroman ”Bitterfittan” för tio år sedan blev den direkt en succé. Boken om den 30-åriga journalisten Sara som beskriver kärnfamiljslivet som närapå ett fängelse blev läst och omdiskuterad långt utanför den möjliga målgruppen med kvinnor i 30-årsåldern.

Bitter i patriarkatet

Sveland tog tillbaka skällsordet ”bitterfitta” och gjorde det till en logisk egenskap för kvinnor som vill leva i en jämställd relation med man och barn och ändå få utrymme för sig själv och den egna karriären.

Går det att bli annat än bitter i ett patriarkat, var frågan boken väckte.

Nästan alla stora tidningar skrev hyllande recensioner. ”En av vårens mest drabbade böcker”, "befriande igenkänning" och ”absolut äkta”, var några omdömen.

Maria Sveland fick status som en av landets främsta feministiska skribenter och samhällsdebattörer.

Särskilt uppmärksammad blev hennes artikel i DN Kultur 2012 där Sveland beskrev sig som politiskt deprimerad. I texten kopplade hon ihop hatet mot det mångkulturella samhället med tidens antifeministiska strömningar, och anklagade bland annat den liberala tankesmedjan Timbro och den konservativa tidskriften Axess för att skruva upp den hatiska tonen i samhällsdebatten.

Singel på Söder

Sin egen skilsmässa skrev Maria Sveland om i antologin ”Happy, happy” och också den fick konservativa röster att upprört reagera på den lättsinniga synen på kraschade äktenskap. Får man verkligen vara nöjd med varannan vecka-livet?

Kanske är det dessa kritiker hon nu vill ge svar på tal i ”Bitterfittan 2”, som kom ut tidigare i våras. I den nya romanen har huvudkaraktären Sara blivit 40 och är skild sedan ett par år. Handlingen kretsar nu kring singelliv på Södermalm, kvinnlig vänskap och tillfälliga kärleksrelationer. Annars är det mesta sig likt, skrivet med samma enkla och direkta språk.

I första boken användes Erica Jongs 70-klassiker ”Rädd att flyga” som ett litterärt bollplank, i tvåan är det Kerstin Thorvalls böcker och poesi som Maria Sveland genomgående förhåller sig till för att reflektera kring normer, politik och könsroller.
Intressant nog har reaktionerna på ”Bitterfitttan 2” varit långt ifrån debutens. Frågan är om någon annan bok har fått så magsura sågningar hittills i år.

”Substanslös och världsfrånvänd”, ”tröttsam livsstilsprosa” – och grymmast är kanske SvD:s kritiker som gäspar åt ”platta politiska analyser”.

Moralism från kälkborgare

Kritiken väckte nyfikenhet. Men efter att jag själv läst boken tycker jag mig se samma moralistiskt kälkborgerliga och misogyna reaktioner som Kerstin Thorvall mötte på sin tid. Hennes böcker – ”bekännelseromaner” som de kallades – ansågs vara för mycket. För mycket känslor, för mycket kropp, för mycket kvinnotrams helt enkelt.

Precis som Thorvall har Maria Sveland också en instinktiv känsla för klassamhället och dess orättvisor. Bokkaraktären Sara bär med sig sin arbetarmammas oro för vad en skilsmässa kan innebära ekonomiskt för en kvinna, och hon ser att en spa-behandling är något hennes mamma bara inte klarar av att unna en kropp som hela livet varit inställd på att vara nyttig och till lags för andra.
Sådana skildringar brukar kallas arbetarlitteratur.

”Bitterfittan 2” skildrar på ett rätt unikt sätt att vara uppväxt i arbetarklassen och att leva med de erfarenheterna – som kvinna – under den klassresa som folkhemsbygget möjliggjort. Undrar om inte de njugga reaktionerna på boken beror på att få recensenter delar eller bara inte har förmågan att se dem.