ÅSIKT

Rika och mäktiga mot fattiga och maktlösa

Foto: Magnus Wennman
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är grått och svart. Inte ens den lilla snö som ligger känns riktigt vit. Himlen lägger ett blyfärgat lock över landskapet.

Snön ska ju lysa upp. Det är svårt att tro när tåget dundrar fram genom Mälardalen, rakt igenom den svenska landsbygden. Enstaka hus med ledlampor lindade kring fruktträden blir punkter som bara förstärker mörkret runt omkring.

Land och stad

Det talas mycket om skillnaden - några skulle säga konflikten - mellan land och stad. Säkert har också jag bidragit med en och annan rad.
Landsbygdens människor känner sig övergivna, skriver LO-ledningen i en stor debattartikel. Några dagar senare inleder Stefan Löfven sitt jultal med samma tanke. Bruksorterna och landsbygdens människor, det producerande Sverige, litar inte på sin huvudstad.

Löfven och Thorwaldsson använder en tankefigur som nog alltid funnits, men som kanske blivit populärare det senaste halvåret. Stockholm representerar makten, alla sorters makt. Den politiska som utövas i riksdagen och i regeringskvarteren. Den kulturella och ideologiska på Södermalm.

Också från bankpalats, huvudkontor och mäklarfirmor på Östermalm och runt Humlegården strömmar förstås makt. Men dit når sällan vreden. Samhällsandan har gjort kapitalismen till en osynlig härskare.
Oavsett om vi pratar om politik, kultur eller ekonomi är ändå Stockholm makt och välstånd.

En annan bild

Det finns också en annan storstadsbild, den fattiga förorten. Utanförskapsområdet som liberala redaktörer absolut vill säga. Där härskar, enligt schablonen, våld och fundamentalism.

Förorten förväntas göra landsbygdens människor rädda. Bilden av makt gör dem rasande. Det är konfliktens manus.

I själva verket stämmer förstås ingen av bilderna med vardagen för de flesta stockholmare. De lever varken i någon maktbubbla eller under ett gangstervälde. De går till jobbet, kämpar för att få lönen att räcka och skjutsar barnen till träningen. Precis som alla andra.

Vardagens orättvisor

Och de lever med vardagens orättvisor, precis som alla andra. LO:s senaste lönekartläggning visar att löneskillnaderna i Sverige inte har varit större sedan 1930-talet. Och störst är klyftan i Stockholm.

I genomsnitt har Stockholmare lite högre lön än andra, men de som har dåligt betalt tjänar faktiskt till och med mindre än andra. Med storstadens levnadsomkostnader är det hårda bud.

Den verkliga klyftan går nog inte mellan land och stad, utan mellan fattiga och maktlösa på den ena sidan, och rika och mäktiga på den andra. Som alltid.

Framme på Stockholms central påminns jag om att den klyftan går rakt igenom en huvudstad där inte ens julbelysningen som hänger kvar kan dölja att vi befinner oss i en grå årstid.