ÅSIKT

En depression och tre år senare blev nazisterna störst

LEDARE

”I den ombonade tillvaron inuti en bubbla finns alltid gott om människor som kan förklara att allt som händer är fullständigt normalt och vettigt”.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Bankherrar och högergrabbar analyserar finansmarknaden.
Foto: KAI REHN
Bankherrar och högergrabbar analyserar finansmarknaden.


Så skriver Sveriges skarpaste ekonomijournalist Andreas Cervenka i sin nya bok ”Vad gör en bank?”

Just det kapitlet handlar om hur Islands kasinoekonomi för tio år sedan inte alls bedömdes som vanvettig, tvärtom. Det var däremot glasklart när landet kollapsat 2008. Ett exempel av många.

Cervenka roar och oroar med ”Vad vad gör en bank?”.
Cervenka roar och oroar med ”Vad vad gör en bank?”.

Att ekonomer sällan vet vad de talar om är ett historiskt faktum. Det var dock ett tidens tecken att Nobelprisstiftelsen 1968 lade till ett light-pris (”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne”) som antyder att nationalekonomi är en vetenskap i nivå med fysik, kemi och medicin. Det var då ekonomismen på allvar började slå igenom. Med all respekt för snillen som Paul Krugman så var det inte bara hans nobelpriskollega Bob Dylan som redan kring samma tid förstod att vi inte behöver meteorologer för att veta åt vilket håll vinden blåser.

Den faktaresistens och förakt för etablissemang som nu växt fram är tätt sammankopplat med pompösa bankherrar och slickade högergrabbar som analyserar marknader lika träffsäkert som en genomsnittlig schimpans. Och som får skyhöga löner för att göra det. När kraschen kommer, för det gör den alltid, klarar de flinande finansvalparna, analytikerna och direktörerna sig alldeles utmärkt.

Det är vi, folket, som får stå för notan när Donald Trumps polare på Wall street eller kring Stureplan röjt runt.

Stjäl du lite slängs du i finkan, stjäl du mycket utses du till kung

Så elak som att jämföra finanseliten med apor – och jag ber uppriktigt alla schimpanser om ursäkt – är nu inte Cervenka, till vardags elegant slugger på landets främsta näringslivssidor i Svenska Dagbladet. Men hans vanmakt, tröttma och vrede är tydlig. ”Vad gör en bank?” sällar sig till en lång rad av skräckskildringar av finansmarknaderna som utkommit sedan 2008 och som ger varje frisk läsare ont i magen, tills ångesten lindras av ännu en shoppingrunda.

Det är tur att det fortfarande finns äkta murvlar som herr Cervenka. De flesta med hans intressen brukar ägna sig åt att kladda med finanspapper eller skriva propaganda. Istället noterar, genomskådar och kritiserar Cervenka på ett roande oroande sätt vad de flesta av oss bara accepterar när dessa experter med myndig stämma och komplicerade ord förklarar att Titanic är osänkbar.

Många är köpta av näringslivet men de flesta inom finanssektorn är varken korrumperade, korkade eller onda. Möjligen är de sjuka av arrogans och hybris, som de självutnämnda genierna på Island, men mest blåser de bara omkring som rön för vinden. De vet ingenting. Men tjänar pengar under tiden. Och de behöver inte vara oroliga för konsekvenser. Stjäl du lite slängs du i finkan, stjäl du mycket utses du till kung. Eller som Cerevenka skriver i kapitlet ”Därför går världens största bankrånare fria”: ”Too-big-to-fail blev too-big-to-jail”. Inga investmentbankchefer åtalades efter 2008-kraschen.

Vad skulle hända med nyfascismen om dagens påhittade ”systemkollaps” faktiskt blev sann?

År 2017 är USA-börsen på sin högsta nivå igen, pervers derivathandel är i full sving och i Sverige har hushållen lånat 3453 miljarder kronor, en fördubbling sedan 2006, som vi främst använt till bostadsrätter och villor på en absurt het marknad. Man behöver inte vara schimpans för att begripa vad bara en normal ränta skulle innebära för den överbelånade bostadsmarknaden, än mindre en ny finanskris eller en börskrasch som 1929.

Hur skulle högerpopulismen och nyfascismen som blivit alltmer politiskt korrekt sedan 2008, utvecklas om dagens av makthungriga politiker påhittade ”systemkollaps” faktiskt blev sann?

Som den liberale skribenten Niklas Ekdal påminde om i Dagens Nyheter i onsdags: ”Adolf Hitler var ett skämt. En depression och tre år senare blev nazisterna det största partiet”.

Den efterföljande katastrofen borde inte kunna upprepa sig, men om vi lärt oss någonting de senaste åren är det att demokratin är mycket skörare än vi någonsin kunde föreställa oss.