ÅSIKT

Bankchefernas arrogans stampar på demokratin

Foto: Adam Wrafter/SvD/TT / SVENSKA DAGBLADET TT NYHETSBYRÅ
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Petter Brunnberg har nog ett av Sveriges mest otacksamma jobb. Han är nämligen informationschef på Nordea, och just nu betyder det att uppträda som finansmarknadens Bagdad Bob.

“Vi ser att kundaktiviteten är normal", förklarade han häromdagen trosvisst för TT.

Samtidigt berättar andra storbankerna om hur privatkunder och företag från Nordea strömmar in.

“Vi märker en markant ökning av nya kunder från Nordea”, säger man till exempel på SEB.

Dessutom har LO och flera fackförbund redan bestämt sig för att flytta sina pengar. Tillsammans handlar det om miljarder.

Normal “kundaktivitet”?

Stackars Petter Brunnberg.

Inte imponerade

Som om det inte vore nog tycks Nordeas svenska minoritetsägare, bland andra AMF och AP-fonderna, måttligt imponerade av styrelsens kalkyler. Det har betydelse eftersom det krävs kvalificerad majoritet på bolagsstämman i vår för att vd:n Casper von Koskull ska få ta planen över Östersjön.

Enligt Svenska Dagbladet talat med är det långt ifrån säkert att flytten kommer att få tillräckligt många röster. “Man får hoppas att styrelsens beslutsunderlag har varit mer omfattande”, säger en källa som lyssnat på styrelsens argument.

Och till råga på allt är kreditvärderingsinstitutet Moody´s skeptiskt till Nordeas flyttplaner.

Bilden av hallstarriga direktörer som fattar förhastade beslut när de inte lyckats näpsa en svensk finansminister blir bara tydligare. Det är svårt att inte tänka på hur Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos för ett par år sedan slog fast att 80 procent av mänskligheten består av “finansiella idioter”.

Människor är rasande

Det är förstås det som är problemet. Protesterna mot Nordeas planer handlar inte om bankunioner, insättningsgarantier eller nivån på resolutionsavgifterna. De handlar inte ens om nationalism.

Det som gjort människor rasande är arrogansen, uppblåstheten och självmärkvärdigheten hos representanterna för en bransch som gång på gång har behövt samhällets stöd, men som vägrar att rätta sig efter samhällets regler.

Det är Koskull och Wahlroos som har gjort adressen till Nordeas huvudkontor till en politisk, och demokratisk, fråga. Men det är informationschef Brunnberg som tvingas försöka begränsa PR-förlusterna, samtidigt som han ska övertyga familjen om att flytta till Helsingfors.

Det kan faktiskt inte vara lätt.