ÅSIKT

Ingen kan älska en bankdirektör

Foto: TT NYHETSBYRÅN
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Frågan är vilken reaktion chefen för Nordea, Casper von Koskull, hade väntat sig när han hotade att flytta bankens huvudkontor? Kanske hoppades han att en ångerfull finansminister skulle avskriva planerna på höjda avgifter, eller att allmänheten skulle bryta ut i massiva sympatiyttringar. Bankdirektören kan dock inte ha räknat med det som verkligen hände.

Tjänar pengar på att lägga ned kontor

Först förklarade finansminister Magdalena Andersson att hon gärna lämnar över ansvaret för Nordea till den danska eller finska regeringen. Sedan har bankens utpressningstaktik fått massiv kritik från alla håll.

Nu spekulerar ekonomisidorna närmast muntert i när Nordeas styrelse - med Björn Wahlroos och Vattenfalls gamle Nuon-direktör Lars G Nordström i spetsen - ska sätta flyttplanerna i verket.

Om Koskull hade hoppats att utpressningstaktiken skulle väcka sympati måste han vara besviken. Lojala borgerliga politiker och några ekonomikolumnister försöker göra det till en prestigefråga för Sverige, men i övrigt lyser skräcken över flyttplanerna med sin frånvaro.

Bankdirektörerna verkar i en bransch som staten garanterar. Bankerna betalar minimalt med skatt men tjänar massor av pengar, framför allt på människors bostadslån. Och för att öka vinsterna ytterligare läggs kontoren ner.

Utövar utpressning

Nu har direktörernas självbild krockat med omgivningens bild av storbankernas verksamhet, och resultatet är inte vackert. Kanske handlar det om begreppet “too big to fail”. Systemviktiga säger vi lite tafatt på svenska. Storbankerna får helt enkelt inte gå omkull, hur dåliga affärer de än gör. Vad som händer då visade sig 2008, och ingen har lust att uppleva det igen.

Möjligen har den känslan övertygat Koskull och Wahlroos om att de kunde utöva utpressning mot den svenska regeringen. Men det har visat sig att de hade fel.

Sverige behöver välskötta banker som tar rimliga risker och som har rimliga avkastningskrav. Kanske behöver vi till och med Nordea.

Men vi behöver inte bankdirektörer som inte vill betala för de risker de orsakar, och vi behöver inte ett huvudkontor för en bank som varit inblandad i miljöskandaler, skatteflykt och penningtvätt.

Egentligen behöver vi inte alls kortsiktiga och spekulativa direktörer som driver samhällsviktig verksamhet utan andra mål än att maximera aktieägarnas vinster nästa kvartal.

Problemen blir inte mindre om Koskull och hans stab flyttar till Köpenhamn eller Helsingfors. Men de blir danska eller finländska problem.