ÅSIKT

Speedwaysporten borde vara kult

Foto: BILDBYRÅN
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I morgon avslutas grundserien i det som faktiskt är Sveriges tredje största publiksport. Några av världens bästa idrottsmän kommer att göra sitt yttersta för att få tävla om den svenska mästartiteln.

Nej, jag talar inte om basket, handboll eller innebandy. I morgon avgörs den sista grundomgången i speedwayens elitserie och trots att det alltså bara är fotboll och ishockey som drar större publik och trots att världens bästa förare kör på Brovallen, Sannahed och de andra speedwayovalerna i Sverige blir det sällan stora rubriker, utom möjligen när GP-cirkusen dyker upp i Stockholm.

Borde ligga i tiden

Lite konstigt är det. På många sätt borde speedway ligga i tiden. Sporten skulle kunna vara otidsenlig och ärlig på alldeles rätt sätt. Lite Buster, en smula tivoli och en nypa pastellfärgad folkhemsnostalgi.

En speedwaycykel väger 77 kilo och har en metanoldriven 4-taktsmotor på 500 kubik som producerar runt 80 hästkrafter. Bak saknar den fjädring och det finns varken växellåda eller bromsar. Alla använder i princip samma grejer. Trimning och inställningar gör skillnaden.

Och föraren förstås. En speedwaycykel är ren funktion som vuxit till fulländad form. Som en Stringhylla eller en trädgårdsstol från Grythyttan, fast på två hjul.

Speedwaysporten hycklar inte med att det handlar om pengar, men det är en oslipad professionalitet. Publiken står för det mesta av klubbarnas intäkter, och ofta räcker de inte till. Bråk i speedway brukar inte handla om sponsorkontrakt för solglasögon, utan om obetalda räkningar.

Många mil i bussen

Förarna måste prestera heat och poäng, och i många fall tävlar de i flera länder samtidigt. En arbetsvecka kan börja i England, fortsätta i Sverige och avslutas i Polen. Det blir många mil i tävlingsbussen.

Under MMA-galorna trängs hipsterskäggen på läktaren i jakt på mod och genuin kamp. Egentligen skulle de lika gärna ha åkt till Vetlanda, Hallstavik eller Motala.

Att i drygt 100 kilometer i timmen och tillsammans med tre andra kasta sig in i en kurva och släppa ut cykeln i en bred sladd kräver nog att en del av självbevarelsedriften är satt ur spel. Det blir liksom inget utrymme att sjåpa sig.

Folksport utan rubriker

Filmning i speedway är lika otänkbart som det skulle ha varit i Tipsextra en lördag i november 1977. Det borde som sagt vara kult, precis som så mycket annat från den tiden när Domus hette Domus.

Fast egentligen förklarar inget av det där varför speedwaysporten håller sig fast som en av de stora folksporterna, trots att de feta rubrikerna uteblir. Det räcker att uppleva en tävling på riktigt nära håll. Att känna dammet från banan i munnen, höra ljudet från motorerna och se hur förarna behärskar sina cyklar.