ÅSIKT

De har förändrat Syriens historia

Foto: Magnus Wennman / AFTONBLADET / 4516
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

För exakt sex år sedan ringde jag ett nervöst samtal till mina anhöriga i Damaskus. Jag ville höra om det var sant, det som sades på nyheterna. Hade arabiska våren nått Syrien? Är människorna ute på gatan?

De där samtalen blev ängsligare med tiden: hur mår ni? Har ni hört något från våra grannar? Hur ska ni fly? Vem ska se efter dem som blir kvar?

Den 15 mars 2011 inleddes fredliga demonstrationer på Damaskus gator. Platser som jag var välbekant med från min uppväxt. Men jag kunde ändå inte tro att det var sant. Inte i det Syrien jag kände till.

Assad-familjen har styrt landet med en järnhand sedan 1970-talet. Få utanför Syrien har känt till de omfattande övergrepp som regimen har begått mot sin egen befolkning.

Jag växte upp i ett kvarter som låg nära regeringsområdet. Posteringar avlöste varandra längs med den långa vägen.

Militärpolisen spanade

Militärpoliser vaktade och spanade på oss som gick på gatorna. Säkerhetstjänsten som hälsade på hos min familj med jämna mellanrum ville ständigt påminna om att statens ögon och öron fanns överallt.

Jag fick lära mig tidigt att aldrig nämna eller kommentera något som hade med regimen att göra. Vi lärde oss att frukta makten och samtidigt betrakta presidenten som en gud. Hafez al Assad, den nuvarande diktatorns far, prydde varenda byggnad, skolbok, buss, taxibil och restaurang. Helst skulle vi sätta upp foton på regimen i våra egna hem.

Årsdagen får mig alltid att känna mig kluven. Är det glädje eller är det sorg som ska manifesteras? Första årsdagen 2012 var lite av ett högtidlighållande, det var en stolt dag. Revolutionen skulle hyllas och stupade vänner bli ihågkomna. Det fanns hopp det året.

Andra årsdagen, 2013, var präglad av Obamas uttalande om ”red line”. Enligt den amerikanska policyn skulle en gräns gå vid användning av kemiska vapen. Obama lovade att stoppa regimen om den började använda kemisk krigsföring.

Ingen undsättning

Den syriska regimen gick över den gränsen med råge, men ingen kom till syriernas undsättning.

Folk i Syrien började skämta på twitter om att det kanske berodde på att landet inte hade lika mycket olja som Irak. En syrisk aktivist skrev ”vi har ingen olja men vi har olivolja, funkar det?”.

Den tredje årsdagen, det vill säga 2014 - och de som kommit därefter - kan känslan sammanfattas med ett enda ord: uppgivenhet.

Det finns få ljusglimtar när det gäller Syrien. Bråk i FN:s säkerhetsråd, grannländer som stödjer olika sidor i konflikten utan att vilja se en lösning. Europa som står helt handfallet och som slutit avtal med Turkiets Erdogan för att att stoppa flyktingarna.

Vad kommer den sjätte årsdagen att präglas av? Ännu fler politiska misslyckanden och ännu fler förlorade människoliv? Eller diasporan, att halva Syriens befolkning är på flykt och som knappt något land vill ta emot?
På onsdag kommer jag att hedra minnet av de människor som för alltid har förändrat Syriens historia. De människor som trotsade rädslan och offrade sina liv för ett demokratiskt Syrien.