En svensk framtid

4 december 2008. På bara två dagar har både Volvo och Saab placerats på de amerikanska ägarnas försäljningslista. Framtiden är i grunden osäker, och konsekvenserna för det svenska samhället kommer att bli enorma.

Det handlar inte, som det ibland antyds, om två

fabriker på Hisingen och i Trollhättan. Framtiden för Volvo och Saab kan vara framtiden för hela den svenska fordonsindustrin.

I Sverige sysselsätter underleverantörerna 90 000 anställda. Allt som allt jobbar omkring 130 000 svenskar i fordonsindustrin. Tillsammans skapar de en unik, men ömtålig, miljö för tillverkning och utveckling av fordon.

Står utan ägare

Nu saknar grunden, de två svenska personbilstillverkarna, villiga ägare.

Skälen är inte industriella eller ekonomiska. Skälen till att både Volvo och Saab denna vecka bjuds ut till försäljning är politiska, eller om man vill nationalistiska. Amerikanska politiker vill se amerikanska jobb räddas. Det har fått franska och tyska politiker att tala om stöd till den egna bilindustrin.

Inför allt detta kunde Maud Olofsson i går bara uttrycka sin förståelse för de anställdas oro.

– Det är inte statens uppgift att äga bilföretag, förklarade Olofsson som hon brukar. Möjligen öppnade hon en

liten dörr för lånegarantier.

Stöd till forskning

Vad näringsministern lovar är stöd till fordonsindustrins forskning och utveckling. Bra, om än lite sent. Men det är absolut inget svar på den stora frågan för dagen; hur ska Volvo och Saab få ägare som vill och kan fortsätta att producera bilar?

De ansvariga på näringsdepartementet skulle behöva hålla två tankar i huvudet samtidigt. Naturligtvis måste de bekämpa en utveckling där nationella intressen ställs mot varandra när bilindustrin omstruktureras. En sådan utveckling skulle drabba de svenska tillverkarna hårdare än någon annan. Utan stor

hemmamarknad och med ett begränsat modellprogram behöver de en global marknad.

Samtidigt måste svenska politiker visa allt det engagemang och all den kraft som behövs, inte ägna energin åt att avfärda möjligheter. Volvo och Saab kan inte vara de enda som tvingas möta förändringarna utan helhjärtad uppbackning från regeringen.

Facken kan stå modell

Det finns ett föredöme. Näringsministern borde studera det fackliga samarbete som växte fram inom GM i Europa när koncernledningen ville ställa de anställda i Rüsselsheim och Trollhättan mot varandra.

Det misslyckades. Facken hittade en formel för samarbete över lands- och organisationsgränser, samtidigt som arbetet att utveckla de egna fabrikerna fortsatte.

Samarbetet mellan det tyska och det svenska facket förtjänar att stå modell – också för politiken – när fordonskrisen rullar vidare.