ÅSIKT

Israel kaninte förblikolonialmakt

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Illusionernas tid är över. Den palestinska kampen är en kamp för frigörelse från Israel som ockupations- och kolonialmakt. Inget mindre än det.

Att utgången beror av vem som närmast kommer till makten i Israel kan visa sig vara ytterligare en bedräglig analys, efter alla de andra.

Så lätt det var med Benjamin Netanyahu! Vi visste: denne israeliske högerledare, småsmart och ohederlig, saboterade fredsprocessen från Oslo.

Osloprocessen gick ut på en steg-för-stegpolitik där gradvisa framsteg skulle skapa ett förtroende som ledde till att också de svåraste frågorna kunde lösas vid någon senare tidpunkt.

Ehud Barak var premiärministern som, efter Netanyahus bedrägerier, skulle återuppväcka arbetarpartiledarna Rabins och Peres fredsprisbelönta politik med president Arafat som tacksam motpart. Barak drog ett raskt snitt över den värkande kroppen av olösta frågor och bestämde att skippa de små stegen och gå direkt till de stora avgörandena. Då skulle man tala om bosättningar, miljontals flyktingar undan krig och erövringar och Jerusalems delning. Trodde man.

Offer för Israels självbedrägeri

Barak måste ha byggt på en av alla dessa illusioner, att Arafat, PLO-ledningen och det hunsade självstyret i Gaza och Ramallah skulle nöja sig med det lilla: att ta ut vad de fick och slå sig till ro med sina egna privilegier i en reducerad statsbildning på Västbanken. De mest närbelägna och stora kolonierna, innefattande de nya förstäderna runt Jerusalem, skulle Israel behålla och därefter i trygg ekonomisk och politisk dominans av regionen kunna ägna sig åt sina ”postsionistiska utmaningar”, som att värja sig mot den religiösa fanatismens växande anspråk över samhället.

Men de ”lösningar” som palestinierna ”erbjöds” före sammanbrottet i Camp David i juli räckte inte. Därför att de inte var rättvisa lösningar, och Arafat visste att hans folk inte skulle tillåta honom att sälja så många palestiniers rätt att återvända till sina hem eller att styra sig själva i sin del av Jerusalem.

”Fredsprocessen” hade mest skapat besvikelser, förnedring och fruktan. Ehud Barak provocerade inte fram sammanbrottet, fast det finns palestinier som hävdar det i dag. Han föll offer för Israels självbedrägeri.

Måste bli en huvudstad för två stater

Nu har våldet släppts loss till den grad att det inte längre framstår som alldeles avgörande vem som ska regera Israel efter de nya valen i vår. (En lång tid att vänta.) Det kan bli Barak, som i veckan var tillbaka i den gamla politiken att erbjuda Arafat ett litet stycke land ytterligare i ett ”utvidgat tillfälligt avtal”. Det blir kanske hellre Netanyahu igen. Det kan bli krigsförbrytaren och kolonibyggaren Ariel Sharon.

Snarare än i Israel kan det bli i det palestinska området som avgörande ting sker.

De obekväma sanningarna står klarare. Att Israel byggt bort freden med bosättningspolitiken. Att Jerusalem måste bli en huvudstad för två stater. Att flyktingar också har rättigheter som inte kan sopas under mattan.

Den israeliska utgångspunkten för förhandlingar om Palestina har varit: ”Det som är vårt, det är vårt. Det som är ert, det delar vi på.”

Det går inte längre. Den inställningen borgar för en lång och blodig strid i stället för en rättvis fred på folkrättens och FN-resolutionernas grund.