En triumf för labour

Labour vann valet i Storbritannien. En historisk seger. För första gången har labourpartiet lyckats vinna två val i rad. Dessutom blev segern ungefär lika stor som förra gången, vilket är ett remarkabelt resultat mot bakgrund av att sittande regeringar numera regelmässigt brukar tappa stöd i opinionen.

Däremot blev valdeltagandet rekordlågt. Vilket får betraktas som ett nederlag för alla partier.

Resultatet innebär hur som helst att Tony Blair går in i sin andra period som premiärminister med ett unikt starkt parlamentariskt stöd i ryggen. Det innebär också att labour nu – i bästa fall – kan gå vidare och driva en mer progressiv politik än vad som varit fallet under den första mandatperioden.

Konservativt arv levde kvar

När labour tog makten för fyra år sedan ärvde man 18 år av konservativt styre. Och på samma sätt som den första borgerliga regeringen på 1970-talet hade svårt att skriva om den socialdemokratiska politiska dagordningen, så hade labour till en början svårt att fjärma sig från 1980-talets thatcheristika hegemoni. För att vinna valet var Blair till exempel tvungen att lova att hålla sig inom samma budgetramar som den konservativa regeringen före honom.

Det lade en hämsko över labours politik under de första åren.

Därför kan den andra perioden bli mer progressiv. Under de senaste åren har det skett en förändring i den brittiska opinionen. Allt fler säger nu att man kan tänka sig att betala mer i skatt om man bara vet att pengarna går till viktiga områden som skolan och vården.

Det bekräftades också av gårdagens valresultat. Tories, som lovat att sänka skatten vid en valseger, drabbades av ett andra förnedrande valnederlag.

Väljarna är numera irriterade, även på labourpartiet, över att förbättringarna i skolan och sjukvården inte har gått tillräckligt fort och kräver nu en politik som stärker den offentliga sektorn.

Självkritisk retorik gav framgång

Och just där hittar man antagligen en av de viktigare förklaringarna till labours andra valseger. Istället för att klappa sig för bröstet och säga att allt blivit bättre sedan 1997, så har man ägnat valrörelsen åt självkritik. I valkrets efter valkrets har partiets kandidater sagt: Det här räcker inte. Visserligen har labour gjort en del förbättringar sedan 1997, men mycket återstår.

Retoriken fungerade den här gången, men inför nästa val måste det brittiska samhället har blivit mer jämlikt. Annars sviker väljarna. Det är en svår pedagogisk balansgång för ett politiskt parti, att sitta i regering och samtidigt vara en i grunden samhällskritisk rörelse. Där har svensk socialdemokrati, som ofta framstår som nöjd och självgod, en del att lära av sina brittiska kolleger.