ÅSIKT

Vår för motströmsmänniskor

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är när en borgerlig hegemoni uppstår som en revoltrörelse bryter fram, skrev Ivar Lo-Johansson, den radikale arbetarförfattaren. Lever vi i en revolutionär tid? Attac, Seattle, Oldham, är det en begynnelse?

Utan tvivel lever vi i en borgerlig hegemoni. Ekonomismen, konsumismen och biologismen behärskar samhällssynen. Högern ställde redan på åttiotalet de politiska frågorna. På nittiotalet lärde den oss den nya egoismens evangelium: Satsa på dig själv och skit i andra. Roffa åt dig det du kommer åt, smit från skattebördan, utnyttja de sociala systemen, strunta i att gå med i facket.

Så bredde fallskärmarna och svartjobben ut sig. Var och en tog för sig på sin nivå. Och hyperkapitalismen fick makten.

I den lilla, småborgerliga världen blev värderingsförskjutningarna tydliga: familjen, äktenskap, betyg i grundskolan, hårdare tag mot brottslingar, heminredning, kroppsbygge och flärd är populära. Yta och form i stället för djup och samhällsengagemang.

Det unga 2000-talet präglas snarare av eliternas uppror mot samhällssolidaritet och jämlikhet än av arbetarklassens revolt. Akademikerna i Saco vill inte längre vara med och betala till den generella välfärden utan väljer att bilda eget, privat. Och det demonstreras på gator och torg mot de välsituerades nya favoritorättvisa, fastighetsskatten.

Inte är det väl så mycket att moralisera över. Fastighetsskatten är i sin nuvarande form en anakronism. Taken i socialförsäkringarna måste höjas. Men inte var det en sådan revoltrörelse Ivar Lo talade om. Snarare då nätverk som Attac eller AFA, Antifascistisk aktion, Autonomt motstånd eller kanske djurrättsaktivisterna. De nya proteströrelserna mot den globala kapitalismen, rasismen, den oetiska djurhållningen, manssamhället.

Det finns ett par tusen aktivister i Sverige i dag enligt polisen. Kanske ett hundratal som är beredda att ta till våld. Inte mycket till revoltrörelse det heller. Men ett varsel. Massmedieintresset för Attac-rörelsen har varit dramatiskt. Hundratals artiklar, tv-program och nyhetsinslag om en liten rörelse med ett par, tre tusen medlemmar. Och rader av seminarier om Tobinskatten, en skatt på valutahandel, som är Attacs främsta krav. Ekonomerna fnyser men riksdagen motionerar och debatterar.

Inför EU-toppmötet i Göteborg kommande helg har Attacrörelsen utmanat politikerna – på dialog. Den svenska regeringen ställer upp till samtal och statsråd ska delta på Attacs seminarier. EU:s ministrar och regeringschefer ska denna gång drabba samman med Attac, inte genom stenkastning och upplopp på gatorna, utan via tv och storbildsskärm för att redogöra för hur EU kan ta ansvar för den globala utvecklingen, är det tänkt.

Visst låter det fint? Moget. Demokratiskt. Vi får se hur det blir om det kommer tusentals, kanske tiotusen, till Göteborg.

Nyligen läste jag en intervju med Ung vänsters nye ordförande Ali Esbati.

”Kapitalismen och de privata företagen måste avskaffas och privata alternativ inom den offentliga sektorn slopas”, meddelade han.

Äntligen lite radikala tag, tänkte jag och föll i nostalgiska minnen från 1968 när vi marscherade mot imperialismen, brände den amerikanska flaggan och samlades i tiotusental för att kräva USA ut ur Vietnam!

Vi var motströmsmänniskor.

Men Esbati vill inte våld.

”Det gäller att vinna opinionen, organisera människor för sina egna intressen och bedriva parlamentariskt arbete”, sa han.

Dialog, storbilds-tv och parlamentariskt arbete för att avskaffa kapitalismen?

Vietnamdemonstrationer, kårhusockupation, Båstadskravaller och vattenkanoner – vi möttes av mer polisvåld på sjuttiotalet än de unga gör nu som vid EU-toppmötet i Malmö. Vi gifte oss inte, avskydde kristallkronor och kungahus, krävde bort med betygen och släpp fångarna loss. Tron på ett bättre samhälle var stark hos oss som var unga då.

Sedan blev vi medströmsmänskor.

I grumligt vatten vadar vi

och inga livets under faller mer i våra händer. (Hjalmar Krokfors)

Numera är det mest volatiliteten (svängningarna) på valutamarknaderna som skapar revolter.

Lena Askling