ÅSIKT

Proportionerna blev fel i Göteborg

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tre bilder från fredagens upplopp i Göteborg har etsat sig fast särskilt tydligt i mitt minne.

Den första är från Götaplatsen. Upploppen har just startat. Över 100 maskerade ungdomar vräker gatsten över de tio polismän som fått order om att mota undan mobben. En sten slinker igenom muren av sköldar och träffar en polisman på axeln. Han skriker till av smärta och böjer sig framåt.

Då hör jag plötsligt hur en grupp av de fredliga demonstrantern som står vid sidan av jublar och klappar händerna, som om någon just gjort ett mål i fotboll.

Hur kan man göra det? Jag fattar att de unga som kallar sig revolutionärer inte älskar polisen, men hur kan man jubla när man ser en människa skadas?

Den andra bilden är polis 2076. Han som slog mig, som bara var åskådare, på knäskålen när han skulle skilja den maskerade mobben från de andra demonstranterna.

Hans blick var desperat, och desperata människor gör ofta felbedömningar. I efterhand har det framkommit flera exempel på poliser som behandlat även vanliga, fredliga ungdomar som terrorister. Kränkningarna tycks ha varit flera.

Här måste rättsstaten visa sin styrka. Polisens agerande är begripligt, men alla anklagelser om brottsliga handlingar måste utredas.

Den tredje minnesbilden är från SVT, som visade ett bandat inslag från en plats längre ner på Avenyn. En journalist griper tag i en av de maskerade, som just krossat ett skyltfönster, och frågar:

– Är det verkligen rätt att använda våld?

– Ja, säger den unge mannen. Det är vårt enda sätt att få uppmärksamhet.

Det drabbar mig som en brutal sanning. Jag är journalist och därför en del av detta våldsamma rollspel!

Som tidskriften Arenas chefredaktör Magnus Linton påpekat sker våldsamheter av det här slaget i ett samspel mellan stenkastarna, polisen och massmedierna.

Linton beskriver i Expressen (16/6) hur han timmarna efter upploppen på Avenyn i Göteborg såg hur demaskerade stenkastare slickade sig om munnen utanför Pressbyrån. De hade placerat sig på varenda förstasida.

Detta är en svår balansgång för medierna. Om en grupp maskerade unga män slår sönder hela Avenyn måste det rapporteras. Det vore tjänstefel att tiga. Göteborgarna skulle aldrig förlåta den tidning som inte i bild och text skildrade hur deras huvudgata demolerades. Händelserna på Avenyn passade dessutom som hand i handske på massmediernas traditionella sätt att dramatisera tillvaron.

Men Linton har naturligtvis rätt. Proportionerna i mediebevakningen var märkliga. Under hela toppmötet, över hela Göteborg, genomfördes seminarier, fredliga demonstrationer och diskussioner med kritik av det globala ekonomiska systemet. Senare samma dag som kravallerna ägde rum mötte Romani Prodi och Göran Persson flera företrädare för Attac och andra sociala rörelser för ett samtal om bland annat EU:s utveckling. Det fanns en dialog. I den såg man upprorets demokratiska sida.

Om detta borde vi naturligtvis skrivit mer i de breda massmedierna och inte bara som bisatser i den långa berättelsen.

Därför vore det förödande om mediebilden nu också får folk att ta avstånd från hela den breda folkrörelse som fanns representerad i Göteborg. Då skulle hela vänstern förlora, både på den mediala logiken och några hundra männi-skors galenskap.

Jesper Bengtsson