ÅSIKT

Var fanns visionerna?

EU-ordförandeskapet – en måttlig framgång

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I relation till de uppsatta målen har det svenska ordförandeskapet varit en måttlig framgång. Göran Persson och hans minist-rar har arbetat effektivt och en gång för alla visat att Sverige är att räkna med som medspelare i det europeiska politiska samarbetet. För detta har regeringen fått välförtjänt beröm, både av journalister och andra regeringar.

Den största framgången nåddes i frågan om EU:s utvidgning. Beslutet från Göteborg, att skriva in ett måldatum för ansökarländernas medlemskap, blev en bekräftelse på att arbetet burit frukt. Men de verkliga framgångarna nåddes redan före toppmötet, i de långa, segdragna förhandlingarna. Sverige öppnade förhandlingar på flera svåra områden och lyckades till och med avsluta kapitlen om jordbruk och arbetsmarknad med länder som Slovenien och Ungern. När det gäller miljön, Sveriges andra stora profilfråga, är det inte lika lätt att skriva ut framgångar. Toppmötet i Göteborg lyckades bara åstadkomma att miljöfrågorna i fortsättningen ska behandlas på samma sätt som sysselsättningsfrågorna. Det betyder att EU sätter upp gemensamma mål, som nationerna får hantera hur de vill.

Grund för framtiden

Det betyder att miljöfrågan rent innehållsmässigt inte har tagit några större steg framåt under det svenska ordförandeskapet. Möjligen har grunden lagts för en bättre hantering i framtiden.

Politiken bedrevs alltså på rätt sätt, men den viktigare frågan borde kanske formuleras så här: Bedrev Sverige rätt politik?

Och där måste man, mot bakgrund av det folkliga missnöjet mot EU, tyvärr konstatera att den svenska dagordningen inte var tillräcklig.

Inga stora förändringar

Inför ordförandeskapet skrev Göran Persson en artikel i tidskriften Tiden där han tog avstånd från dem som nu vill diskutera EU som en vision. EU behöver konsolidera sig och fatta konkreta beslut på konkreta politiska områden, var Perssons budskap.

Mer av samma EU som i dag, alltså. Inga stora förändringar. Inga politiska visioner.

Där låg grundproblemet med det svenska ordförandeskapet. Det är nämligen dagens EU, dagens ministerråd och dagens kommission som folk misstror.

I det läget måste Europas progressiva politiker återvända till kärnan och samtala med sina medborgare om EU som instrument för progressiv politik på internationell nivå.

I nuläget reduceras EU-samarbetet till en fråga om teknikaliteter och diplomatiska finesser. EU:s statschefer talar om att förhandla och sluta kapitel. Och när Irland säger nej till Nicefördraget blir huvudfrågan: Hur ska vi tekniskt klara av att köra över Irland?

I stället borde EU:s politiska ledare (och inte minst den irländska regeringen) redan från början ha förklarat de långsiktiga målen med utvidgningen. Den är inte en teknisk fråga. Den kommer för alltid att förändra Europa. Utvidgningen kommer att göra om det politiska huset helt och den kommer att göra det ännu mer möjligt att – just det – förverkliga vänsterpolitik på Europanivå.

Det handlar om en EU-vision, varken mer eller mindre.