ÅSIKT

Berlins osynliga mur försvinner

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Bilden av Tyskland som ett förenat land är inte sann. Inte helt. Efter murens fall har integrationsprocessen visserligen varit central i den tyska politiken. Men att integrera två delar av en befolkning som levt skilda åt i nästan ett halvt sekel tar tid.

Muren delade ett land, en befolkning, en värld. En barriär mellan två motsatta ideologier. Till slut gick inte folkets kraft att hejda. Och muren föll.

Efter återföreningen drabbades det forna Östtyskland hårt. Det som där fanns av industri och ekonomiska värden gick under i den nya ekonomin och de sociala skyddsnäten brakade ihop. Massarbetslösheten och fattigdomen som följde blev en grund för främlingsfientlighet. En ny mur reste sig mellan människor.

Berlin i dag. Vid Riksdagshuset byggs det för fullt. Kranarna ropar att något nytt ska ske, och förändringen är spännande – så mycket nytt och omvälvande. Det är framför allt i det gamla Östberlin som de hippaste kvarteren växer fram, i Mitte runt Oranienburgerstrasse. Där finns det mesta av klubblivet. Fasaderna med kulhål från kriget restaureras och blir till en del av det nya Berlin.

Men till viss del är det fortfarande en delad stad. Fördomar lever kvar och många människor drar sig för att överskrida den gräns som förut var en betongmur men som nu bara är en linje i sinnet. ”Har jag inte varit där på snart femtio år, varför ska jag åka dit nu?” lyder en röst ur den äldre generationen. I den yngre är dock inställningen en annan. ”Jag tänker sällan på om det är i gamla öst eller väst jag befinner mig”, säger min vän Lena. Den osynliga muren börjar allt mer suddas ut.

”Att tänka är att jämföra med det förflutna”, skrev Friedrich von Schiller. För att skapa något nytt, tänka i nya banor, måste man våga ta itu med det som varit. Kanske börjar dagens tyska ungdomar få tillräckligt med distans till landets trasiga historia för att man ska kunna gå vidare, ge sig in i något nytt.

Men det kan inte vara lätt, inte i en stad som Berlin där det knappt finns ett kvarter utan en minnesplatta över något historiskt brott som ingen egentligen vill bli påmind om. Det är en historia som inte är deras, men som de ändå måste bära med sig.

”Min pojkvän kommer från det gamla öst, och jag är ju från väst”, säger Lena. Som alltid är det relationer som förenar människor. Genom att man vågar mötas på nytt, bli vänner, gifta sig, skaffa barn. Jag tror att det är genom relationer Tyskland åter kan bli ett enat land – kan skapa en framtid av förståelse. Det handlar inte bara om Tyskland, jag ser Europa framför mig. Kanske en hel värld.

”Grundordet Jag-Du skapar relationens värld”, skrev filosofen Martin Buber.

Och det är där någonstans allt börjar.

Johan Lindahl