ÅSIKT

Lågt barnafödande inte kvinnors fel

1 av 2 | Foto: ULF HÖJER/ÅSA WESTERLUND
förväntningar förändras Kvinnornas livsmönster har ändrats dramatiskt de senaste 50 åren medan männens livsmönster är ungefär det samma. Kraven på kvinnan varierar med samhällets behov. Just nu förväntas hon utbilda sig, förvärvsarbeta – och skaffa fler barn. Så skriver sommargästen Åsa Regnér. På bilden till vänster: Elisabeth Karlsson med millenniedottern Julia, 2000-talets först födda barn i Sverige.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det föds färre barn och andelen äldre i befolkningen ökar i Sverige och andra EU-länder. Detta faktum har debatterats intensivt det senaste året. Jag ska inte utöka raden av bidrag med skräckinjagande siffror om den ”demografiska obalansen”.

Jag vill istället ta upp en ofta förbisedd men grundläggande faktor i sammanhanget – nämligen kvinnors och mäns olika livsvillkor och dess betydelse för den demografiska utvecklingen. Om könsaspekten inte vägs in i så fundamentala frågor som födslar och åldrande, blir analysen för grund och det är omöjligt att åstadkomma någon förändring.

Det borde vara självklart.

Men diskussionen om de sjunkande födelsetalen har nästan helt och hållet fokuserat på kvinnor och deras obenägenhet att sätta barn till världen. De flesta inläggen, majoriteten skrivna av medelålders män, har handlat om hur många barn kvinnor ”borde föda” för att befolkningsekvationen ska gå ihop. (Vissa beskrivningar av vad kvinnor borde klämma ur sig för närmast tankarna till djurriket.)

Debattörerna har emellertid sällan tagit hänsyn till kvinnors livssituation, ekonomi och förväntningar. Det finns statistik som tydligt visar att kvinnors egen ekonomi spelar stor roll för deras beslut att föda barn. När kvinnors arbetsmarknadssituation försämrades under mitten av 1990-talet i Sverige, sjönk också barnafödandet. Kvinnors – liksom mäns – strategi ut ur arbetslöshet var inte att ”återvända till spisen” eller ”bli försörjda genom föräldraförsäkringen”.Tvärtom ansträngde sig kvinnor mer än män att utbilda sig, ta deltidsjobb i brist på annat och flytta. Det vet vi. Det var kloka strategier ur den enskilda kvinnans synvinkel och ur ett samhälleligt tillväxtperspektiv.

Det är förvisso bara kvinnor som kan föda barn. Men det vore också intressant att fråga sig varför män har eller inte har barn – de har ju ändå en funktion i sammanhanget. Märkligt nog finns det oerhört lite forskning och statistik om mäns fruktsamhet – och deras vilja att utnyttja den.

Lika konstig blir diskussionen om de ökande kraven på äldreomsorg i framtiden, om inte könsaspekten lyfts in. Under 1990-talet har medlen till den offentliga äldreomsorgen skurits ner i Sverige och koncentrerats till de tyngsta vårdbehoven. Många som tidigare fick hjälp genom kommunen har nu fått förlita sig på ”makar” och andra ”anhöriga”.

Det finns en hel del romantik runt detta, med ”familjen som tar hand om sig själv”. Vad som inte så ofta sägs är att ”anhöriga” i de allra flesta fall betyder kvinnor. I verkligheten är en klar majoritet av ”anhöriga” i första hand makar, döttrar, svärdöttrar i Sverige liksom i andra EU-länder.

De äldre, som i allt större utsträckning får klara sig själva eller förlita sig på sina döttrar, är ofta kvinnor som förvärvsarbetat till pensionsåldern. Under tiden har de uppfostrat barn och skött hushållet, därefter ryckt in för sina skröpliga föräldrar och kanske barnbarn i förskoleåldern och till sist vårdat den några år äldre maken under hans sista levnadsår.

Kvinnor har förändrat sina livsmönster kraftigt under de senaste 50 åren. Kraven på kvinnor varierar med samhällets behov. Just nu har samhället behov av allting på en gång: god utbildningsnivå, högt deltagande i det betalda arbetet, förmåga till anpassning på arbetsmarknaden och stora insatser i obetalt arbete såsom vård av äldre make och andra behövande släktingar.

Och – fler barn!

Mäns livsmönster har däremot inte förändrats nämnvärt. Män förvärvsarbetar heltid punkt slut, som alltid. Allt fler män deltar i hushållsarbete och vård av små barn, men det är långt kvar till delat ansvar.

Sverige står i jämförelse med andra EU-länder relativt väl rustat för en framtida bättre demografisk balans med nästan lika många kvinnor som män i arbetslivet, en utbyggd välfärdsmodell där barn- och äldreomsorg erbjuds och födelsetal på EU-genomsnittsnivå som åtminstone inte sjunker. Utmaningen blir snarast att bibehålla och utveckla systemet på ett sätt som gynnar båda könen.

Alla länder har dock inte samma utgångsläge. Spanien, Italien, Grekland – där en stor del av EU:s befolkning bor – har EU:s lägsta barnafödande och kvinnliga arbetskraftsdeltagande, knappt någon barn- och äldreomsorg och mycket bräckliga pensionssystem. Nu kräver regeringarna där av samhällsekonomiska skäl att kvinnor ska utbilda sig och förvärvsarbeta mer, bland annat för att trygga försörjningen av den större andelen äldre. Samtidigt förväntas de föda betydligt fler barn och ännu så länge i princip helt stå för omsorgen om dem och om svärmor.

Fruktsamheten har ökat något i Sverige under våren, bland annat i takt med stabilare arbetsmarknadsläge. Men en hel rad frågor förblir fortfarande obesvarade både här och i EU; vad spelar de bestående löneskillnaderna mellan könen för roll för barnafödandet? Mäns begränsade deltagande i det obetalda arbetet? Det ofrivilliga deltidsarbetet i Sverige och kvinnors högre arbetslöshet i södra Europa? Bostadssituationen i stora städer som gör att personer med låga inkomster, där kvinnor är i klar majoritet, har mycket svårt att slå sig in på bostadsmarknaden – har den någon relevans?

Är det så att de demografiska förändringarna är en reaktion på ojämställdheten mellan könen och att det är ojämställdheten och inte kvinnorna som nu måste ändras på?