ÅSIKT

Tv har blivit verkligare än verkligheten

Sommargästen: Ola Salo

1 av 2 | Foto: Krister Hansson
När Tv:n bekräftar Vem bryr sig om att någon haft ett svindlande ögonblick om det inte finns att beskåda i tv? Det skriver Ola Salo, sångare i The Ark som just nu är på turné tillsammans med Magnus Uggla och Håkan Hellström.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Bussen kör upp på grusvägen. Några flickor står vid en grind. Närmre än så kommer dom inte platsen där den italienska tv-showen FESTIVALBAR spelas in. När tjejerna får se vår buss rusar dom fram. En flicka slår händerna mot rutan och ropar på italienska till mig. Hon signalerar nåt genom att peka mot sitt huvud. Hon ser lycklig ut men lite orolig. Jag förstår att hon vill att jag ska ta av min keps. Hon säger nåt om ”rosso”. Jag tar av kepsen och oron skingras från hennes ansikte, hon upplåter ett tjut. Hon slår händerna mot rutan och ropar ”Ti amo” och det förstår till och med jag vad det betyder.

Någon påstår sig älska mig i Italien, särskilt om jag har en rödfärgad fläck i håret. Hur kommer det sig?

Vi har ännu inte tagit en enda ton på riktigt i Italien. Jag har inte sjungit ett ord. Ändå är vi ett av de populäraste rockbanden i Italien. Hur har det då gått till?

Svaret ryms i två bokstäver: t v.

Det förefaller som att det är märkvärdigare att vara med i tv i Italien än i Sverige. Det verkar även vara viktigare att vara nån där. Att alla är så frukt-

ansvärt trevliga mot oss tillskriver vi de första dagarna den fryntliga italienska folksjälen tills vi inser: Folk smörar! Vi är nåt. Vi har en video som spelas på tv. Vi har en låt som spelas på radio. Vi är ”Thi ARCA!” Folk kan kosta på sig att smöra för oss eftersom vi tillhör de utvalda.

Varför är det då sådan skillnad på att tillhöra de utvalda där? I Sverige är vi också med i tv. Ganska ofta faktiskt. Men det står inte fans och väntar vid hotellen när vi anländer till en stad. Jag tror att skillnaden ligger i att dom är fler. Det säger något om vad tv har kommit att få för slags roll i moderna samhällen. Ju fler människor som trängs ihop på en viss yta desto märkvärdigare blir det att vara med i tv som sänds över den ytan. Och desto större klasskillnad blir det på folk som är med i tv och dom som inte är det. Tv fungerar som ett sållningsinstrument. Ett instrument som svarar på frågan: Vad är värt att bry sig om?

Världen är ju så full av grejer. Så mycket folk, så mycket fenomen, så många ting. Hur skulle man någonsin kunna få pejl på allt? Människor behöver något som ordnar upp världen i en värdeskala. ”Det här är viktigt – det andra är mindre viktigt.”

Och detta påverkar vad vi talar om. Och vad vi talar om påverkar vad som officiellt sett existerar i ett samhälle. Jag tror att det är därför folk vill gifta sig i tv, göra slut i tv, bli kära i tv och så vidare.

Folk vill ta sina avgörande beslut i tv för att veta att det verkligen har hänt. Vem bryr sig om att någon haft ett svindlande ögonblick om det inte fanns att beskåda i tv? Det är ju bara då det går att prata om det.

Tv har kommit att bli en högre grad av verklighet än verkligheten själv. Något som blir skrämmande påtagligt när ”stor Robinsonguide” är en större nyhet för löpsedlarna än en världshändelse från verkligheten som Milosevics fall.

Jag tillhör en generation som växt upp framför tv:n. En generation vars föräldrar placerat barnen framför tv:n eftersom de inte haft tid med dem. Och det har skapat en generation av voyeurer. Människor som har lärt sig att tillfredsställa sina behov medelst betraktande i stället för deltagande.

Och det är förstås det som har skapat denna monstruösa ”koll”. Folk i min ålder har sån grym ”koll” att de det senaste decenniet knappt gjort någonting eftersom de vet hur lätt det är att det ser löjligt ut utifrån, när man tar i för mycket. Det är inte sunt.

Och det är inte heller sunt att låta tv styra ens uppfattning av verkligheten. Och visst är det tråkigt när det enda människor kan referera till är figurer i tv-serier och reklaminslag.

Men det är inte bara dåligt.

Det snackas mycket om det negativa med globalisering och hur amerikansk skräpkultur via tv tar över människors begreppsvärldar. Det blir en värld där lokala legender utmanövreras av en global mytologi bestående av Britney Spears, Beverly Hills och Seinfeld-karaktärer. Det kan man så klart tycka är mer eller mindre kul.

Men det intressanta är att vi får något att snacka om, åtminstone något att inleda ett samtal om, med vem som helst i hela världen. Vi får gemensamma tecken och symboler och med dom kan vi förstå varandra. Det är här det riktigt fina med tv kommer in. Att det är ett sånt bra medel för att sprida idéer och budskap.

Förutsättningen är dock att det är paketerat som lättsmält underhållning. Men det är just detta som alltid attraherat mig med pop-musik. Att man genom en pop-låt kan paketera viktiga idéer och budskap som läcker och lättsmält underhållning. Det är något på samma gång lömskt och anspråkslöst i det, i en mycket vacker kombination.

Därför vill jag fortsätta göra låtar för den breda radion och tv:n. Inte för att bli smörad och för att tillhöra de utvalda. Utan för att jag inte tolererar att etern regeras av uteslutande ytlig musik som inte tar tillvara på möjligheterna att sprida hemliga och subversiva budskap invända.

Jag vill se vad som händer när man uppmanar folk i exempelvis Iran att ”Let your body decide”.

Ola Salo