ÅSIKT

Matbristen är en lögn

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Klockan är halv elva på lördagsförmiddagen. I lokalen vid Zinkensdamm samlas några ur gruppen ”Food not bombs”.

– Vi är inte så många som delar ut mat i dag, säger Lina Flyrén. De flesta ska till Sergels torg för att demonstrera mot G8-mötet.

”Food not bombs” är en organisation som startades 1980 i USA av människor som protesterade mot krig och fattigdom. Främsta uppgiften är att samla råvaror som annars slängs och laga vegetarisk mat som delas ut gratis i parker och vid manifestationer. I Stockholm finns ett tiotal medlemmar som varje lördag bjuder på vegmat i Björns trädgård vid Medborgarplatsen.

– Vegetarisk mat kräver mindre produktionsresurser, därför lagar vi bara det. Varorna kommer från matbutiker och ett bageri.

Under förmiddagen hjälper jag till att måla en banderoll. På ett vitt lakan skriver vi med stora röda bokstäver: ”Matbristen är en lögn”.

– Människor går hungriga, trots att det överproduceras mat – det är ett tydligt tecken på slöseri, snedfördelning och klassklyftor som vi vill påvisa, säger Lina.

– Det behövs en banderoll och flygblad vid matutdelningen så att människor förstår att det i allra högsta grad handlar om politik – inte välgörenhet.

Vi lastar den nylagade maten i en stor vagn och tar den på tunnelbanan till Medborgarplatsen. Det är ingen enkel färd, men vi kommer fram i tid. Klockan två kommer de första stammisarna för att få sig ett mål. Pasta, currygryta, linssoppa, kaffe, bröd och bullar står på menyn. Och det smakar bra.

– Det här är jättegott! säger Matte och tar en stor portion.

En del tycker att det är lite pinsamt att komma fram och be om mat.

– Det kommer många hemlösa, alkoholister och missbrukare, berättar Lina. Men även många som bara går förbi stannar för att äta och prata lite.

– Alla är välkomna och tanken är att det ska vara en plats för diskussion. Det diskuteras så lite viktiga frågor i samhället och många diskussionsforum är svårtillgängliga. Här på gatan kan vem som helst vara med.

En man med en pilsner i handen sätter sig bredvid Lina och mig. Han berättar hela sin livshistoria, hur han gick under när hans bror dog. Han hamnade på gatan, började missbruka, men har nu lyckats skaffa sig ett hem igen.

Samtidigt kommer ett medelålders par förbi. De stannar en bit ifrån oss och tittar nyfiket.

– Vill ni ha mat? frågar Pia Niemi.

Paret kommer fram.

– Vad finns det?

Hon visar.

– Och för det vill ni ha? frågar mannen.

– Det är gratis, svarar Pia.

– Gratis! De ser glada ut och tar varsin tallrik och sätter sig i solen.

– Det är svårt att jobba med stora frågor på ett konkret sätt, tycker Lina. Det blir så mycket teorier. Men här är det möjligt. Frågorna hänger ihop. Vi har samlat in namn för en folkomröstning om utförsäljningen av Stockholms kommunala bostadsbolag och ordnat föredrag om svensk flyktingpolitik som vi tycker är inhuman.

– Teorier om rättvisa måste omsättas i praktiken för att vara värda något, säger Lina.

Tiden går fort och det är dags att packa ihop. Jag är glad när jag åker hemåt, har träffat nya människor. Och begreppet solidaritet har fått en ny innebörd.

Solidaritet i det lilla, helt enkelt.

Johan Lindahl