ÅSIKT

Nya folkrörelser behöver gamla

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Nya rörelser blåser liv i demokratin. Genom dem får de medborgare som vänt de etablerade organisationerna ryggen en ny kanal för sitt politiska engagemang. De gamla rörelserna är däremot tråkiga, stela och gubbiga.

Ja, ni vet hur det brukar låta.

Under de senaste åren har vi proffstyckare på vänsterkanten stått i kö för att döma ut de gamla folkrörelserna, facket och partierna, och hylla de nya, de som samlats runt olika toppmöten för att protestera mot den rådande världsordningen.

Hyllningarna har varit motiverade. Snart är det bara Svenska Dagbladets ledarsida som inte har insett att proteströrelsen har ändrat förutsättningarna för hela samhällsdebatten. I dag måste alla ställa sig frågan om inte den globala kapitalismen behöver sociala motvikter.

Ändå finns ett problem i skildringen av de nya rörelserna. I medierna framställs det nya ofta som ett alternativ till det gamla. Som om Attac, veganrörelsen, och Göteborgsalternativet skulle kunna ersätta Metall, Kommunal och de socialdemokratiska partierna i Europa.

Det kan inte stämma.

För det första är de gamla rörelserna fortfarande störst. Den svenska fackföreningsrörelsen engagerar hundratusentals löntagare i ett dagligt arbete för bättre arbetsvillkor och rättvisa löner, krav som även ställs av de nya rörelserna.

För det andra är det uppenbart att nya och gamla är i ett akut behov av varandra.

Facket och partierna behöver den energi som lösgörs i proteströrelsen. På den punkten återstår en del, men under de senaste åren har arbetarrörelsen i alla fall insett betydelsen av det nya engagemanget.

De nya rörelserna behöver den förmåga till kollektivt beslutsfattande som präglar facket och socialdemokratin.

I den riktningen är misstron fortfarande avgrundsdjup. Många aktivister betraktar fackliga ledare och folkvalda med samma skepsis som de bemöter cheferna på multinationella företag.

I grunden handlar misstron om hur man ser på politiskt beslutsfattande. De nya rörelserna är löst sammansatta nätverk. Individer och grupper samlas för att sätta fokus på en specifik fråga. Ingen behöver kompromissa. Majoriteten har ingen rätt att styra över minoriteten. I en rapport från Porto Alegre på Aftonbladet Debatt den 7/2 skrev America Vera-Zavala:

”Och om de där människorna på elfte våningen kommer ut med en resolution kommer de att mötas av hundratals andra papper, lika viktiga, antagna på olika möten och seminarier. Folk kommer inte hit för att fatta beslut utan för att mötas?”

Det är ett lysande arbetssätt för den som vill vrida ett samhällsklimat, men om man verkligen vill förändra samhället måste debatten förr eller senare omvandlas till politiska förslag.

Då får nätverken problem. Då måste man nämligen bestämma sig. Gå till beslut. Är vi i grunden för eller emot frihandel? Hur ställer vi oss till sociala miniminivåer i EU? Vilka metoder kan förbättra arbetsmiljön på företagen i Baltikum?

Det är paradoxalt att de nya sociala rörelser som så intensivt önskar sig en mer rättvis världsordning samtidigt misstror de kollektiva organisationsformer som skulle göra den möjlig.

Jesper Bengtsson