ÅSIKT

Experter har blivit den nya oppositionen

Forskare som villigt ställer sig till lobbyisternas förfogande

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Under perioder då socialdemokratin vuxit sig särskilt stark och oppositionen suckat tungt uppgivet har ofta framstående experter eller särskilt kompetenta vetenskapsmän och -kvinnor övertagit rollen av skarpa regeringskritiker.

Några enkla men tydliga exempel. Efterkrigstidens attacker mot socialdemokratisk skördetid och planhushållning leddes av nationalekonomer som Erik Lundberg och Erik Dahmén. Mötet mellan dem och politiker som Ernst Wigforss och Tage Erlander var intellektuellt laddade och tvingade säkert regeringen till viktiga omorienteringar.

Inte bara skräckpropaganda

Debatten om löntagarfonderna några decennier senare var fylld av skräckpropaganda men också av principiellt och teoretiskt betydelsefullt meningsutbyte. Assar Lindbeck och Nils Elvander, båda professorer, valde att bryta med socialdemokratin. Ledande sociologer som Walter Korpi och Sten Johansson försvarade demokratiseringen av ägandet men riktade allvarlig kritik mot Meidner/Hedborg-konstruktionen.

Denna för demokratin viktiga konfrontation mellan regering och kvalificerade forskare har tunnats ut av flera skäl. Ibland har diskussion byggts in i statsapparaten, som i EMU-frågan, och därmed blivit mer svårtillgänglig för allmänheten. Allt oftare föreslås att politikens och demokratins räckvidd ska begränsas till förmån för expertstyre. Allt fler forskare inom samhällsvetenskapen har valt att alliera sig med intresse- eller lobbyorganisationer.

Svartas problem suddades snabbt ut

Häromveckan skrev ett par personer, kallade forskare, att svenskar i allmänhet lever betydligt sämre än svarta medborgare i USA. Snabbt suddades rasupplopp, getton, gigantiska missbruksproblem, extrem överrepresentation av svarta i fängelser ut.

I dagarna presenterar SNS, ett ofta kvalificerat utredningsinstitut fast finansierat av näringslivet, idéer om att avgifter inom vården måste höjas. De väntat ökande kostnaderna inom vårdsektorn bör inte finansieras med skattehöjningar, menar experterna. Deras val är inte ”vetenskapligt”, de förordar, kanske av ideologiska skäl, en modell vars fördelningseffekter kraftigt gynnar hög- och medelinkomsttagarna.

En av de forskare som villigast ställer sig till lobbyisternas förfogande är statsvetaren Tommy Möller. I radions Godmorgon världen – numera förfallet till ett slags Moderna Tider light – försökte han reda ut begreppet ”politiskt korrekt” och kom fram till att Alf Svenssons kritik mot de människor som sjukskrivs var en modig insats. Inkorrekt alltså. Dock kunde Svensson tala klarspråk på grund av sin ”höga moraliska trovärdighet”. Vad vet Möller om den? En man som leder ett parti, för många präglat av intolerans, som pekat ut en oskyldig som spion, tiggt pengar av näringslivet och ständigt skiftat åsikter?

Politiken behöver i hög grad prövas, granskas och ifrågasättas av vetenskapsmän och från akademier. Det sker förstås lättare med forskare som Leif Lewin, Yvonne Hirdman och Olof Pettersson än med Handelns utredningsinstitut och Tommy Möller.

229

OS