ÅSIKT

Nordisk kamp mot kvinnohandel

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I helgen meddelade Margareta Winberg att Sverige tillsammans med de andra nordiska och baltiska länderna ska ta fram ett program för att bekämpa kvinnohandeln.

Denna vidriga hantering är gränsöverskridande. Den sociala misär som uppstod på andra sidan Östersjön efter murens fall för drygt tio år sedan fungerade som ett drivhus för organiserad brottslighet. I dag luras tusentals unga kvinnor varje år till prostitution. De utnyttjas som slavar och slussas över till de nordeuropeiska storstäderna.

Därför är det nya programmet välkommet, men bara om det också kommer att betyda något i praktiken.

De politiska deklarationerna måste omsättas i sociala utvecklingsprogram, information till dem som befinner sig i riskzonen och ett tätare samarbete mellan de olika ländernas poliskårer.

Programmet mot kvinnohandeln är också en symbol för att det nordiska samarbetet är på väg att väckas till liv igen. Under de senaste tio åren har våra politiker haft blickarna vända mot Bryssel. Samarbetet mellan EU:s medlemmar har prioriterats högre än samtal med de nordiska grannländerna. Skillnaden märks tydligt om man jämför med det nordiska samarbetets glansperiod mellan 1950- och 1970-talen, konstaterar Bengt Sundelius och Claes Wiklund i en nyutkommen skrift från Utrikespolitiska institutet. Då valde alla nordiska länder (utom Danmark) att stå utanför EEC. Norden framstod som ett alternativ. Man beslutade om fri rörlighet för arbetskraft och passfrihet och inrättade ett Nordiskt ministerråd. Den säkerhetspolitiska aspekten, att få med Finland i ett samarbete västerut, var central.

Under 1990-talet svängde kompassen.

Muren föll och så småningom antog EU ett mer socialt ambitiöst program, som tilltalade även den nordiska socialdemokratin. Det nordiska samarbetet hamnade i skymundan.

Paradoxalt nog är det genom EU som det har väckts till liv igen.

När Estland, Lettland och Litauen lämnade in sina ansökningshandlingar till EU för några år sedan meddelade de samtidigt att de ville komma med i Nordiska rådet. De såg Norden som en naturlig samarbetspartner i det nya Europa. De nordiska länderna hängde på, har varit drivande i utvidgningsprocessen och sedan 1992 finns ett samarbetsavtal inom Nordiska rådet.

De konservativa partierna i Norden (moderaterna i Sverige) vill ge de baltiska staterna fullvärdigt medlemskap, något som borde vara en självklarhet om de också blir medlemmar i EU.

Då kunde det utvidgade Norden fungera som ett naturligt och mäktigt ländersamarbete. Ungefär som samarbetet ser ut mellan Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Eller mellan Tyskland och Frankrike.

Det finns bara en hake. Norge och Island är inte med i EU. ”Ett framtidsscenario kan vara att Norden rämnar i en västlig och en östlig del”, skriver Sundelius och Wiklund.

Risken finns, men går att undvika. Frågan om kvinnohandeln visar med all önskvärd tydlighet att länderna har allt att vinna på ett tätare samarbete.

Jesper Bengtsson