ÅSIKT

Östros skärper kontrollen

Skolan har fortfarande ansvaret

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När Skolverket bildades 1991 utgjorde det kronan på Göran Perssons insats för att kommunalisera skolan. Bort med den traditionstyngda skolöverstyrelsen och fram för en ny, lätt och professionell myndighet anpassad till kraven i en decentraliserad och utvecklingsinriktad verksamhet.

Att utbildningsminister Thomas Östros nu föreslår att just Skolverket i sin nuvarande form ska läggas ner har med andra ord en stark symbolisk laddning. Förslaget rör vid en av de viktigaste och mest omstridda uttrycken för den nya kommunaliserade och målstyrda svenska skolan.

Trots det är den nya organisationen inget avgörande brott med utvecklingen av skolväsendet. Östros betonar att det kommunala ansvaret för skolan kommer att bestå.

Förslaget innebär i korthet att Skolverkets nuvarande uppgifter som en myndighet för å ena sidan tillsyn, utvärdering och uppföljning och å andra sidan forskning och utveckling delas upp. Ett nytt bantat Skolverk får ansvar för att kontrollera att skolorna når sina mål medan en ny myndighet tar över ansvaret för utvecklingsarbetet.

Den nya organisationen innebär mer renodlade roller. En och samma myndighet behöver inte både inspirera och betygsätta kommunerna eller skolorna.

Ett nytt Skolverk med den uttalade uppgiften att koncentrera sig på tillsyn och kvalitetsgranskning innebär också ett tydligt ställningstagande för en nationellt likvärdig skola.

Det är viktigt. Ytterst är det ett åtagande gentemot varje barn att erbjuda en bra skolgång, oavsett kommunens resurser och ambitioner. Det är dessutom viktigt för den enskilda, eleven eller föräldern, att det finns en möjlighet att få förhållanden i skolan prövade.

Skolverkets nya roll som en myndighet för kontroll och uppföljning är ett naturligt resultat av debatten de senaste åren. Rapporterna om hur skolan i många fall misslyckas med sitt uppdrag har skapat allt mer högljudda krav på kontroll från statens sida. Samtidigt vill de som strävar efter en privatisering av skolan begränsa kommunernas inflytande av andra skäl.

Tecknen på en starkare central styrning av skolornas arbete har inte saknats. Nationella utbildningsinspektörer, kvalitetsredovisningar från den enskilda skolan och i kommunen samt de riktade statsbidragen för fler vuxna i skolan är tre tydliga exempel.

Många problem kvarstår dock. Endast 207 av landets 289 kommuner har till exempel genomfört den kvalitetsredovisning de enligt lag är skyldiga att göra. Just nu sitter också skollagskommittén och funderar på om det behövs sanktionsmöjligheter gentemot kommuner som inte tar sitt ansvar. Behovet av kontroll är uppenbart.

Samtidigt är det viktigt att elever, lärare och föräldrar känner att det avgörande ansvaret för utvecklingen i skolan vilar på dem. Ingen kontrollmyndighet, hur grundlig kontrollen än är, kan skapa förutsättningarna för lärande. Det hänger sist och slutligen på skolan själv.

IP