ÅSIKT

Den dubbel- bottnade Nader

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ralph Nader är ett fenomen. Ända sedan slutet på 1960-talet har Nader varit en av förgrundsfigurerna i den amerikanska konsumentrörelsen (som saknar men skulle behöva en svensk motsvarighet). I det amerikanska presidentvalet 2000 kandiderade han för de gröna och fick tre miljoner röster, utan att ens komma i närheten av de etablerade partiernas väldiga kampanjbudgetar.

I går landade han i Stockholm. På ett seminarium på ABF riktade han svidande kritik mot den amerikanska administrationens så kallade krig mot terrorismen.

– Bush säger att vi ska ta de onda med alla medel som krävs och talar om att röka ut fienden. Han låter som en sheriff från västra Texas. Det måste vara ett historiskt lågvattenmärke i vårt lands historia att en president som inte ens fick flest röster i presidentvalet säger att ”alla som inte är med oss är emot”.

Mest kritisk är Nader mot att de civila rättigheterna fått stå åt sidan sedan den 11 september. Polisen har fått rätt att genomsöka människors hem utan tillstånd. Biblioteken i USA är i dag skyldiga att lämna ut listor på vilka medborgare som lånat vilka böcker.

– Det har också blivit enklare att hålla människor fängslade under långa tider utan rättegång, säger Nader. Dessa förändringar är mycket oamerikanska. Individens rättigheter har alltid stått i centrum för den amerikanska politiska traditionen.

Därefter ger han en släng även åt den svenska regeringen.

– Ni i Sverige borde inte tolerera att den svenska regeringen blir knähund för George W Bushs politik.

Han säger att regeringen till exempel borde ha kämpat för en internationell styrka i Afghanistan. Det hade borgat för en mer genomtänkt strategi, som också förenklat landets återuppbyggnad. Men – och det måste ha stört en del av hans svenska partikamrater – han var inte motståndare till ett internationellt ingripande i Afghanistan.

Nader är dubbelbottnad. Å ena sidan var det hans presidentvalskampanj som i praktiken satte Bush i Vita huset. Alla eftervalsundersökningar visar nämligen att Naders väljare hade röstat på Gore om Nader inte kandiderat. Och med Gore i Vita huset är det troligt att USA hade skrivit på Kyoto-avtalet. På det viset var Naders kampanj knappast en seger för miljöpolitiken. Dessutom verkar hans retoriska sida ibland ta över framför fakta och nyanserade argument (han får det till exempel att låta som att miljökraven per definition pressas nedåt av frihandel, vilket nog skulle vara svårt att bevisa empiriskt).

Å andra sidan är han ett nödvändigt inslag i den annars så slätstrukna och liberala amerikanska politiken. Han ger röst åt en radikal miljöopinion i ett land där de båda stora politiska partierna är helt beroende av de stora företagens pengar.

Och han verkar trivas utmärkt i den rollen.

Jesper Bengtsson