Vem ska styra det nya Europa?

EU-kommissionens förslag till hur EU ska utvecklas i framtiden blev som förväntat. Kommissionen slår vakt om sin egen ställning och vill stärka unionens tydligt överstatliga inslag. Fler beslut ska fattas med kvalificerad majoritet. Dessutom vill man att EU:s utrikespolitiske talesman i framtiden ska vara en del av kommissionen och inte som i dag svara direkt inför stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet.

Låsta positioner

Positionerna är som vanligt låsta. Precis som kommissionen vill rådet stärka sin egen makt. Storbritannien har bland annat föreslagit att man ska inrätta en permanent rådspresident med ett eget kansli. Sverige ger sitt försiktiga stöd till idén. I går, på ett seminarium med Arenagruppen om Europas framtid, sa Anna Lindh att hon kan tänka sig en president, men bara om kommissionens ställning förblir stark, så att de små ländernas intressen inte kommer i skymundan.

Märklig logik

Samtidigt säger sig den svenska regeringen fortfarande vara kraftfull motståndare till en federal lösning inom EU. Makten ska ligga hos medlemsstaterna och kanaliseras till EU-nivån genom ministerrådet.

Logiken är lite märklig. Under de senaste åren har EU utvecklats i överstatlig riktning. Färre beslut kräver total enighet mellan medlemsstaterna. En permanent utrikespolitisk talesman (för tillfället spanjoren Javier Solana) har fått rollen som EU:s utrikesminister. Och nu talar man alltså om att inrätta en permanent presidentpost.

Det blir en tunnare modell än den kommissionen och Europaparlamentet föreslår, men det blir likafullt en form av federalism. Inte någon perfekt lösning, men hygglig. Demokratin tjänar på ett beslutspotent EU, men för att demokratin inte ska kvävas måste EU utveckla en tydligare maktstruktur. Medborgarna måste veta vilka politiker som ska avkrävas ansvar.

Vem ska ha makten?

Frågan är alltså inte om EU ska bli en federation utan vem som ska ha makten i det nya Europa.

Ska unionen i huvudsak baseras på principen om en väljare en röst (då måste parlamentet få ökad makt och kommissionen underställas en parlamentarisk modell) eller en nation en röst?

Den svenska regeringen motiverar sin skepsis mot ökad makt för Europaparlamentet med att medlemsstaternas regeringar har ett tydligare folkligt stöd. Tills vidare är det en korrekt invändning.

Det är emellertid inte otroligt att Europaparlamentet i framtiden kommer att få en balanserande funktion i relation till rådet och den ”tunna regeringen”. Det blir inte glasklart, men vad ska man kalla en sådan union om inte federalism?