ÅSIKT

Se upp för systembyggarna!

1 av 2 | Foto: ap
samarbete De spanska männen på bilden kämpar för att slå rekord och bygga en tio man hög pyramid. De misslyckades, men illustrerar ändå det väsentliga i demokratin: man måste samarbeta och om det inte finns någon botten så rasar toppen.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Demokratin kräver att man lär sig förlora. Så sa statsvetaren Peter Esaiasson i en kritisk kommentar till Demokratiutredningen. När politikerna lyssnar tror väljarna att de får som de vill. I själva verket blir det nästan aldrig som vi vill, inte därför att politikerna är svekfulla utan därför att så snart vi är fler än en i gruppen – och de flesta grupper är som bekant större än så – tvingas vi göra avkall på en del av våra önskningar. Det lär vi oss i den närmaste kretsen, familjen. Det räcker med att familjemedlemmarna ska bestämma tid och matsedel för middagen för att några ska tvingas att jämka sina önskemål.

Valfrihet och valmöjligheter innebär alltid att man måste avstå från mer än man väljer till. Det är bara den som inte har några val alls som slipper välja bort. Hjalmar Söderberg berättar i Doktor Glas om prinsen som ställdes inför valet mellan att åka med häst eller att fara i båt. Jag vill åka med häst – och fara i båt, svarade han. Allt vilja vi ha, allt vilja vi vara. Att kunna välja är att kunna försaka, skriver Söderberg.

Och i dagens kommersiella samhälle präglas politiken oftare av marknadsutroparens förledande erbjudanden än av medmänniskans eftertänksamhet. När politikern etablerar sig som butikschef i företaget Kommunen blir han dessutom motpart till medborgaren i stället för att vara dennes företrädare.

Så länge väljaren ses som beställare av tjänster som politikern levererar, blir deras relation heller aldrig jämlik. Som andra försäljare måste den politiske nasaren dessutom ha hemligheter för sin motpart kunden. Öppenheten blir omöjlig så länge samhället ses och sköts som en sorts affärsrörelse. Medborgaren har därtill i motsats till kunden ett ansvar för större markyta än den som täcks av de egna skosulorna.

Om man på allvar ska kunna engagera medborgarna måste man lita till deras allvar. Det öppna demokratiska samhället förutsätter vidare att vi gör oss av med tron att vi skulle kunna etablera något slags av alla godtagen verklighetsuppfattning.

Göran Tunström har i en text i sin bok ”Under tiden” skildrat hur han en gång beskrev en underbar kanotsemester som svar på frågan hur sommaren varit, och fick uppleva hur hans medpaddlerska häpet konstaterade att kanotfärden tagit högst tio minuter en av dagarna under en av de många resorna. Tunström skriver att 1) Hon talar sant, 2) Jag ljuger inte. Ty tio minuters het upplevelse kan ju stjälpa ett decennium av tristess över ända, en tidstuva, det är ju så det är ordnat i livet.

Båda har alltså rätt, men det är bara jag som äger mina bilder. Bara jag som tolkar världen som jag har sett den.

Tunström påminner oss om att det inte finns några objektiva sanningar, bara subjektiva. Varje människa har rätt att hålla fast vid sin egen sanning. Först då blir politiken möjlig. Folk är inte dumma, de vet att man måste lösa gemensamma problem. För att möjliggöra långsiktiga lösningar måste man kompromissa och uppträda som jämlikar. Den som söker lösningen genom att pressa eller locka andra att erkänna en annan verklighet än den de ser, utövar makt, tvingar, och gör därmed den goda kompromissen omöjlig.

Dessa tre iakttagelser – om vikten av att kunna förlora, om valfrihetens beroende av förmågan att kunna avstå, och om vars och ens rätt att se verkligheten med sina egna ögon – leder mig till ett avgörande påpekande om politikens roll. Se upp för systembyggarna, de som gör upp modeller för samhällssystemet. Sådana kräver till slut också en särskild sorts människor, formade för att passa systemet. Östkommunisterna trodde sig med politiken som instrument kunna bygga ett slutligt och fulländat samhälle.

Hur deras experiment gick vet vi. Nog är det en ödets ironi att det i dag är nyliberalerna som övertagit rollen som systembyggare. Stockholms moderater vill göra staden till en motbild mot landet i övrigt, och ju ivrigare de talar för sin modell, desto fler besvärjelser tvingas de uttala, desto mindre av handlingsfrihet får de själva och desto färre reella valmöjligheter får medborgarna.

När Carl Bildt för elva år sedan myntade uttrycket ”Den enda vägens politik” bekräftade just de orden att han blivit systembyggare, intill förväxling lik den man brukar kalla fundamentalist.

Vi måste lita till människors förstånd, möta deras argument med egna, vara öppna för överenskommelser om lösningar på svåra problem. Politik kan bara motiveras som en fortgående, i god mening intellektuell process.

Demokratin kräver beslutsförmåga, men det är bättre om besluten är konsekvenser av ett tänkande än om de, hur kraftfulla de än må vara, inte ens förstås av dem som fattat dem.

En bra utgångspunkt för den intresserade som tar del i den kommande valrörelsen är därför insikten att politik aldrig skapar verklighet – när den är som bäst är den ett sätt att hantera verkligheten.

Bengt Göransson , folkbildare och före detta kulturminister