ÅSIKT

Dags att ställa krav på Sverige

1 av 2
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

22 augusti 2002. I SVT:s morgonsoffa möter näringsminister Mona Sahlin moderaternas Per Unckel.

Moderaterna har tidigare meddelat att invandrare som söker svenskt medborgarskap inte bara – enligt folkpartiets modell – ska utsättas för tester i svenska språket. De ska också testas i ”Sverigekunskap”.

Nu konkretiserar Unckel kravet. Han säger att invandrare ska få lära sig att det är förbjudet att diskriminera kvinnor i Sverige.

”Då är det nog många män i Sverige som måste gå den kursen”, kommenterar Mona Sahlin.

Ord och inga visor

I moderaternas valmanifest står det: ”Vi accepterar inte heller ett kravlöst bidragsberoende där de sociala myndigheternas passivitet ger invandrare möjlighet att överutnyttja välfärdssystemet.”

Det är ord och inga visor. ”Vi – svenskarna” ställs mot ”dom – invandrarna” och det är naturligtvis ”vi” som ska ställa krav på ”dom”. Mer av den varan lär komma i moderaternas integrationspolitiska program som presenteras i dag.

Kanske kan rentav folkpartiet, kristdemokraterna och moderaterna samsas om liberalernas nya valaffischer som lyder: ”Ja – att ställa krav är att bry sig.”

Svensk integrationsdebatt har fram till nu varit förskonad från splittrande kravretorik. Men tongångarna känns igen från ett Europa som präglas av främlingsfientliga stämningar. I Norge säger den konservativa invandrarministern Erna Solberg att ”invandrarna måste integrera sig mer”. Hon har tidigare föreslagit att invandrare som misstänks för grova brott ska kunna utvisas utan att ha blivit dömda.

”Vi mot dom”-debatten underblåser mörka stämningar. Den gör det omöjligt att åstadkomma den integration som sägs vara målet med kraven. Segregation är samhällets problem och ansvar, inte den enskilda individens. Bara en politik som betonar gemensamhet kan lösa den strukturella rasism som stänger många människor ute.

Villkoren ska vara lika för alla

Forskning av sociologen Mikael Hjerm visar att den etniska diskrimineringen på arbetsmarknaden är större än befarat. Även om ”invandrare” har bättre utbildning och längre anställningstider än ”svenskar” drabbas de hårdare av arbetslöshet när lågkonjunkturen slår till. Invandrare måste ha forskarutbildning för att kunna hävda sig lika bra på arbetsmarknaden som lågutbildade svenskar.

Det problemet kan knappast lösas med populistisk kravpolitik som skiljer ”vi” från ”dom”. Tvärtom behövs tydliga signaler, både i lagar och opinionsbildning, om att etnisk diskriminering inte accepteras.

Villkoren måste vara lika för alla. Det är dags att ställa människovärdiga krav på Sverige.

ÅP