ÅSIKT

Vi kan lära av Malmö

Malmö har utvecklat en modell som bygger på de erfarenheter människor har, snarare än att söka brister.

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Malmö är på många sätt en pedagogisk modell av Sverige. I början av nittiotalet drabbades staden både av arbetsmarknadens sammanbrott och av flyktingströmmen från det krigshärjade Balkan.

Det skapade problem, inte minst för integrationspolitiken.

Den gamla industristaden som redan brottats med saknaden av textilindustri, livsmedelsindustri och framför allt varvet befann sig i en svår situation.

Depression på 90-talet

Nittiotalskrisen innebar depression. Mellan 1990 och 1993 föll förvärvsfrekvensen i staden från 78 procent till 60. Hela stadsdelar ställdes vid sidan av arbetsmarknaden.

Under det senaste årtiondet har Malmö haft en nettoinvandring av ”utrikes födda” på omkring 2 000 personer om året. Under de första åren av nittiotalet var inflyttningen dubbelt så stor. Mer än en tredjedel av stadens befolkning har i dag utländsk bakgrund.

Något håller dock på att hända.

I Sverige, precis som Västeuropa i övrigt, sjunker andelen i yrkesverksam ålder. I Malmö växer däremot just de åldersgrupperna. När arbetskraftsbristen hotar att bli ett av våra verkligt stora problem är det en enorm fördel.

Samtidigt har Malmö utvecklat en modell som bygger på de erfarenheter människor har, snarare än att söka brister. Den så kallade Malmömodellen som Göran Persson ofta hänvisar till när han lyfter fram invandrarnas rätt att komma in på den svenska arbetsmarknaden har fyra hörnpelare:

Snabb handläggning. Individen ska inte behöva vänta på att förverkliga sina planer.

Samverkan mellan myndigheter. För den som söker en väg in på arbetsmarknaden ska inte gränser mellan arbetsmarknadsmyndigheter och kommunala myndigheter få vara ett hinder.

Erkännande och kontroll av kunskaper. I Malmö utvecklas nu system för att inte bara kunna översätta akademisk kunskap utan också praktisk yrkeskunskap.

Utgår ifrån individen

Men framför allt bygger Malmömodellen på individualisering. Människor slussas inte in i projekt, projekten startas utifrån de planer människor själva skapar.

Den svenska integrationspolitikens problem har inte varit det som ibland i debatten kallats ”snällismen”. I stället har det varit att politiken i alltför liten utsträckning kunnat ta sin utgångspunkt i individens förmåga.

Malmömodellen visar att det är en utveckling som kan brytas om myndigheter och arbetsmarknad arbetar åt samma håll. Det handlar inte i första hand om pekpinnar, privatiserad myndighetsutövning eller ”SFI-checker”. Det krävs politiskt mod att våga se människors förmåga. Då blir de också samhällets viktigaste resurs.

IP