ÅSIKT

Vem ska bli lönepolis?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

24 OKTOBER 2002. I tisdags beslöt Kommunal att säga upp löneavtalet. I går steg räntorna, kronan sjönk och lärarna krävde omedelbart höjda löner.

Problemen med lönebildningen hamnade i blixtbelysning precis när LO och socialdemokraterna ska ta ställning till om Sverige är moget att gå med i EMU. Ett beslut där en stabil lönebildning är ett av villkoren enligt kongressbeslut i både LO och partiet.

I måndags diskuterade LO:s styrelse hur lönebildningen ska hanteras, akut i år och långsiktigt inför LO:s remissvar på EMU-utredningen, som ska lämnas 1 november. Förbunden var inte överens.

Chockvågor

Kommunals beslut sänder inte bara chockvågor genom de hypernervösa finansmarknaderna utan också inom LO. Lönebildningen har alltid varit en intern knäckfråga. LO:s solidariska lönepolitik har försvagats. Låglönegrupper som Kommunals vårdbiträden har tappat 10 procent, en månadslön, mot industriarbetarna samtidigt som arbetarna tappar mot tjänstemännen.

De flesta svenskar vill ha små löneskillnader och rättvisa löner. Nästan alla anser att kvinnolönerna är för låga. Nu avgörs om det bara är en läpparnas bekännelse.

Avgörande fråga

LO:s kongress har beslutat att om LO ska säga ja i en folkomröstning om EMU krävs stabil lönebildning och statliga buffertfonder som kan dämpa arbetslösheten vid ekonomiska chocker. Till dem ska vara knutna ett strukturråd som ska sätta en norm för löneökningarna och föreslå akutåtgärder, t ex sänkta arbetsgivaravgifter, omförhandling av avtal.

Hur lönebildningen ska skötas, vem som blir ”lönepolis”, är en avgörande fråga för alla arbetsmarknadens fack. LO:s industriförbund vill fortsätta sin samordning både med LO och tjänstemännen. De hävdar att lönebildningen är en fråga för parterna som ska skötas utan politisk inblandning; ingen statlig inkomstpolitik. Låglöneförbunden liksom LO betonar att det krävs en hårdare samordning och en gemensam lönenorm för hela arbetsmarknaden.

Stopp för lönespiral

LO har rätt i att när inte Riksbanken längre kan höja räntan om löneökningarna blir för höga, måste det finnas en annan kraft som kan slå larm och sätta stopp för en lönespiral i lilla Sverige. Det gör inte den europeiska centralbanken.

Får marknaden råda sker det genom ökad arbetslöshet. Eller finansministern kan dra åt svångremmen med till exempel höjda skatter – eller låter arbetslösheten stiga. Alternativet är att alla, arbetsmarknadens parter plus regeringen, samsas i ett råd som får ingripa och gemensamt föreslå åtgärder.

Många har de senaste åren sagt att målet om stabil lönebildning ”är på plats”. Just nu ser det inte så ut. Nu randas sanningens minut för om lönebildningen bara fungerar väl i goda konjunkturer. Det är den viktigaste pusselbiten för bedömningen om Sverige är moget att gå med i EMU eller inte.

LA