ÅSIKT

Det sista imperiet

I bästa fall kan den diplomatiska delen av Irakkriget gynna en europeisk motvikt till USA:s maktdominans.

George W Bush har förvandlats till en av de mäktigaste presidenterna någonsin och genomför i rask takt radikala förändringar av den amerikanska världspolitiken. Syftet med den nya utrikespolitiken är klart: världen ska styras från Washington.
Foto: AP
George W Bush har förvandlats till en av de mäktigaste presidenterna någonsin och genomför i rask takt radikala förändringar av den amerikanska världspolitiken. Syftet med den nya utrikespolitiken är klart: världen ska styras från Washington.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Med röststöd från en sjättedel av den amerikanska befolkningen har George W Bush förvandlats till en av de mäktigaste presidenterna någonsin. Det kan te sig något förvånande att en man med så tvivelaktig legitimitet kan genomföra så radikala förändringar av den amerikanska världspolitiken, skriver Anthony Lewis, en ledande liberal kommentator, i The New York Review of Books.

Statsvetaren

G John Ikenberg förklarar i Foreign Affairs innebörden i dessa förändringar: Bushadministrationen nedvärderar systematiskt internationella regelsystem, överenskommelser och gemensamma säkerhetssystem.

Själva syftet med den nya utrikespolitiken formulerades redan för ett decennium sedan av nuvarande vicepresidenten Dick Cheney: Världen ska styras från Washington.

Arrogans mot FN

De konkreta exemplen på USA:s nya världsordning kan läsas av i imperiets nej till Internationella brottsmålkommissionen, Kyoto-avtalet och en rad nedrustningsöverenskommelser.

Arrogansen gentemot FN är påtaglig. Världsorganisationen döms ut som ”irrelevant” av presidenten, underförstått om den inte följer USA:s direktiv. FN saknar ryggrad, dundrar Bush och FN:s generalsekreterare protesterar inte.

Bushs nya doktrin förutsätter rätten till förebyggande krig. Särskilda skurkstater, som de kallas, ska i fredens intresse kunna attackeras militärt, för att därefter styras av USA-lojala ledare. Afghanistan är ett särskilt tydligt exempel. Strategin är för all del inte ny. USA har i decennier störtat misshagliga regimer, bland dem demokratier i Centralamerika, Chile och Iran som hotade nationalisera oljan. Det kvalitativt nya är att USA förutsätter att den egna intressepolitiken ska upphöjas till världsordning. Den egna hegemonin ska kodifieras. Traditionell internationell rätt och FN-stadgan suddas ut.

USA:s utrikespolitik har i princip varit regelbaserad, skriver Ikenberg. Det vill säga USA har velat följa internationell rätt och bygga multilaterala allianser, som också tagit hänsyn till andra länders grundläggande intressen. Dessa principer är på väg att elimineras av Bushadministrationen, skriver Anthony Lewis: George W Bush har ingen känsla för lagen.

Också här är exemplen genant lätta att nämna: det rättsvidriga fånglägret i Guantánamo, de slumpmässiga arresteringarna (utan rättegång) av terrormisstänkta, frysningar av tillgångar för misstänkta.

Internationellt motstånd

Det länge obetydliga internationella motståndet mot Bushs nya världsordning följde naturligt nog efter 11 september-attackerna. I kampen mot terrorismen tilläts internationell rätt att förfalla. Möjligen är ett nytt mönster på väg att framträda, ännu mycket vagt. När Bush förvandlade kampen mot terrorismen till krig mot Irak mötte hans politik motstånd, från Ryssland men också från stora delar av EU, främst Frankrike.

Varken lagar om självförsvar eller förebyggande krig kan tillämpas på Irak. Inte heller finns kopplingar mellan Saddamdiktaturen och al-Qaida. USA fick, åtminstone tillfälligtvis, inställa kriget. I bästa fall kan den diplomatiska delen av Irakkriget gynna en europeisk motvikt till USA:s maktdominans.

USA:s nya maktdoktrin hotar den internationella rättsordningen. Vilka krafter kan balansera stormaktens dominans? Aftonbladet diskuterar världsordningen efter 11 september i några ledare med start i dag.

OS