ÅSIKT

Back-packer med livet som insats

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

MAE SOT, Thailand.

De djungelklädda bergen på andra sidan gränsen reser sig som väldiga skyddsvärn mot himlen. Moei-floden flyter trögt i novembersolen.

Den som tittar på en karta kan lätt få intrycket att det är Burma som ligger där på andra sidan. Delar av området kontrolleras visserligen av den burmesiska armén, men de vackra bergen tillhör Karen-folket. De kallar det för Kawthoolei – blommornas land.

Sedan över 40 år pågår ett blodigt krig där inne.

Området är isolerat från omvärlden och Burmas armé kan bete sig lite som det vill. I kampen mot Karengerillan (liksom mot Shanfolket längre norrut) använder de en strategi som påminner om den USA använde i Vietnamkriget. Motståndet ska krossas genom att civilbefolkningen görs till måltavla. Tanken är att underminera gerillans möjligheter att skaffa mat, information och nya soldater. Befolkningen drivs bort från sina byar, som skövlas och bränns ned. Om befolkningen försöker återvända är det inte ovanligt att de mördas.

Gränslandet är fullt av berättelser om dessa vidrigheter.

Omkring 150 000 personer lever i dag i flyktingläger på den thailändska sidan. Enligt organisationen Burmese Border Consortium finns ytterligare 600 000 flyktingar inne i Burma. Hälften av dem gömmer sig i djungeln.

I ett hus nära floden träffar jag en grupp karener som arbetar med att smuggla in medicin till sitt krigsdrabbade folk. De har 70 ryggsäckar, som de fyller med medicin och bär in i Kawthoolei.

– Malaria, diarré och dysenteri är de största problemen, säger Hset Eh, som leder ett av back-packteamen. Och så landminorna förstås. Många blir skadade av landminor.

Hset Eh bär sin ryggsäck med livet som insats. På vägen genom djungeln riskerar han hela tiden att stöta samman med den burmesiska armén. Sex av hans kollegor har dödats på tre år. Hans egen by i norra Kawthoolei har skövlats.

Tanken är absurd, men Hset Eh och hans kollegor är en sorts krigets mobila husläkare. När de talar låter de som vilka hälsoarbetare som helst.

– Det viktigaste, säger han, är att arbeta förebyggande. Lokalbefolkningen måste själva identifiera sina hälsoproblem. Sedan diskuterar vi i smågrupper för att hitta lösningar. Hur får vi rent vatten? Hur ska ett öppet sår förbindas? Hur skyddas det nyfödda barnet bäst efter en förlossning?

Karenfolket är Sydostasiens palestinier. Ständigt förvägrade självstyre. De förtrycktes först av Monfolket och sedan av burmeserna. Under den brittiska kolonialtiden fick de delvis upprättelse. Britterna gjorde dem till bundsförvanter mot burmeserna, som då hamnade underst på samhällsstegen.

Efter självständigheten på 1940-talet ville karenerna ha självständighet, en egen stat, eller stort självstyre inom en federation. Men den nya regimen i Rangoon vägrade. Krig utbröt. Det pågår än.

Övergreppen mot de etniska minoriteterna är naturligtvis en väldig humanitär katastrof, och tyvärr är den nästan helt bortglömd av omvärlden.