ÅSIKT

Spåren från slavfabrikerna leder åt två håll

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Hla Hla har arbetat i textilfabrikerna i Mae Sot sedan hon var nio år gammal.

Hon kommer egentligen från Burma, men lever som illegal invandrare i Thailand.

I dag är hon tjugo år. Hennes familj är fortfarande kvar på andra sidan gränsen.

Hla Hla tittar på mig med sina vackra, kloka ögon och säger att hon gärna hade gått i skolan när hon var barn men att det saknades sådana möjligheter. Hon var tvungen att arbeta för att familjen skulle överleva.

Jag frågar om deras arbetsvillkor.

– Vi jobbar mellan åtta på morgonen och elva på kvällen, säger hon. Vid arbetstoppar tvingas vi ibland arbeta till efter midnatt. Och så upp igen klockan sju dagen därpå.

De flesta burmeser som arbetar på fabrikerna i Mae Sot bor dessutom på sin arbetsplats. Arbetsgivarna håller dem med mat och logi. På kvällen låser de fabrikerna för att personalen inte ska komma ut.

– En burmesisk arbetare får mindre än hälften av den lagliga minimilönen i Thailand, säger Moe Swe, från Burma labour solidarity organization, en organisation som motarbetas både av arbetsgivarna och myndigheterna, men som i liten skala fungerar ungefär som en fackförening för den illegala arbetskraften.

– Deras lön är cirka 1 500 bath (omkring 350 kronor) i månaden och arbetsgivaren tar betalt för kost och logi, vilket i praktiken sänker lönen.

Fast just nu har varken Hla Hla eller hennes arbetskamrater något jobb. För två månader sedan strejkade de i protest mot att några av arbetarna gripits av polisen. Då skickade arbetsgivaren dit ett gäng amfetaminmissbrukare med järnrör för att skrämma upp dem. Sedan fick allihop sparken.

Nu gömmer sig Hla Hla tillsammans med 35 andra arbetare i ett hus i Mae Sot.

Spåren från Thailands slavfabriker leder åt två håll. Dels mot den oreglerade globala kapitalismen. Västvärldens konsumtionsvarumärken kräver billig produktion. Genom ett komplicerat system av underleverantörer kan de snabbt flytta till de fabriker som erbjuder billigast arbetskraft.

Kvinnorna jag träffar i Mae Sot vet inte vilka varumärken som hamnar på just deras kläder. Klädernas märken sätts på i en annan fabrik. På det viset blir det omöjligt att spåra kända varumärken till just deras fabrik.

Det andra spåret leder tillbaka över gränsen. Efter fyrtio års militärdiktatur och ekonomisk vanskötsel är Burma ett av världens fattigaste länder, plågat av inbördeskrig och despoti. Över en miljon burmeser har drivits över gränsen. Thailand betraktar dem som illegala invandrare. Om de upptäcks kan de skickas tillbaka in i Burma.

Sedan två år kan man registrera sig som gästarbetare, men ett arbetstillstånd är dyrt och de flesta har inte råd.

Hur orkar de fortsätta? Svaret är att alternativen för dessa kvinnor är ännu värre. I Thailand är de inte välkomna och i Burma är lönerna lägre och arbetsvillkoren ofta ännu vidrigare.

– Vi är rädda för våra arbetsgivare, säger Hla Hla, men jag har i alla fall kunnat lägga undan lite pengar till min familj i Burma. Om det löser sig med ett nytt jobb kommer jag fortsätta.

Jesper Bengtsson