ÅSIKT

Fram med bevisen som finns mot Irak

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Trumslagen hörs starkare. Kriget närmar sig. Att döma av de senaste uttalandena från USA:s president George W Bush handlar det om veckor snarare än månader. Han är trött på att vänta ut vapeninspektörerna, trött på att Tyskland och Frankrike envist hävdar en diplomatisk lösning på konflikten med Irak.

Det troliga är att USA i nästa vecka ställer FN inför ett maktfullkomligt ultimatum: Antingen sanktionerar ni kriget eller också anfaller vi utan FN.

Av journalisten Bob Woodwards bok ”Bush at War” framgår att den amerikanske presidenten redan tidigt beredde sig på att köra över FN om säkerhetsrådet tvekar inför USA:s metoder. ”Vid någon tidpunkt framöver”, säger Bush, ”kommer vi vara de enda som är kvar. Det är okej för mig. Vi är Amerika.”

Repliken fälls under ett möte på Camp David strax efter terrorattackerna den elfte september 2001. Strategin ska läggas upp inför kriget mot Afghanistan. Försvarsminister Rumsfeld pressar på för att även Irak ska anfallas. På eftermiddagen tar sällskapet paus för rekreation. Presidenten lyfter skrot, tar nästan 100 kilo i bänkpress.

Vad händer med FN om USA anfaller på egen hand? Det är inte omöjligt att säkerhetsrådets medlemmar, ställda inför fullbordat faktum, ändå väljer att sanktionera kriget. För att inte helt tappa ansiktet. Då ställs vi som argumenterat för att USA måste respektera folkrätten inför en ny situation. Kan man vara motståndare till kriget även om FN gett klartecken?

Självklart kan man det. Ett beslut i säkerhetsrådet skulle göra kriget folkrättsligt legitimt, men påverkar inte de sakliga argumenten mot kriget.

Där svävar statsminister Göran Persson fortfarande på målet. I formfrågan är han tydlig – FN bör inte köras över. Men vad anser han om kriget som sådant? Inte heller i gårdagens riksdagsdebatt gav regeringen något svar på frågan. Sverige saknar uppfattning i sak, vilket i praktiken betyder att man nöjer sig med att ge stöd åt den som vinner maktkampen i säkerhetsrådet.

Jag menar inte att krig är uteslutet i varje tänkbart läge. Det kan finnas skäl för det internationella samfundet att ingripa militärt mot enskilda stater. Gulfkriget 1991 motiverades av att Irak ockuperat Kuwait. Kosovokriget några år senare rättfärdigades av serbernas politik i Kosovo. Omvärlden ville förhindra ett nytt blodbad på muslimer, som det i Bosnien.

Men i den nuvarande Irakkrisen föreligger inte några sådana skäl. USA hävdar visserligen att man har tillräckliga bevis mot Saddam Hussein, men har inte presenterat dem offentligt. Fram med dem i så fall!

Till dess talar alla argument emot ett krig. Det skulle inte minska terroristhotet i världen. Tvärtom. En kvarts miljon västerländska soldater på marsch mot ett arabland – det är svårt att tänka sig en bättre rekryteringsgrund för nya terrorister. Dessutom saknas det alltså bevis för att Irak sitter på massförstörelsevapen.

USA under George W Bush verkar dock bry sig lika lite om de sakliga invändningarna som man bryr sig om den internationella rätten.

Jesper Bengtsson