ÅSIKT

Vi är många, vi är starka

Dagen då svenska folket sade nej till kriget

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Stockholm 15 februari 2003
Foto: Scanpix
Stockholm 15 februari 2003

Det här är dagen då svenska folket sade nej till kriget, tänker jag inklämd i folkmassorna på Norra Bantorget i Stockholm. Aldrig någonsin har jag sett så många demonstrera i huvudstaden. Jag är för ung för att ha upplevt de stora protestmarscherna mot Vietnamkriget på 1970-talet.

– Det påminner om första maj 1975. Då var det

40 000 personer. Det är minst lika många i dag, säger en gammal demonstrationsräv i vimlet.

Vasagatan är smockfull av människor. Många lyckas aldrig komma fram till Norra Latin där talarna eldar massorna. Företrädare för alla riksdagspartierna utom moderaterna berättar varför de säger nej till USA:s planer på ett krig mot Irak.

Kristdemokraten Anders Wijkman håller ett av de bästa talen. Han lyfter fram Palestinakonflikten och kräver att en internationell fredskonferens om Mellanöstern inleds omgående. Från sin tid i Röda Korset har han sett det lidande som diktatorn Saddam Hussein åsamkat sitt folk. Men också hur krig lemlästar oskyldiga civila. Krig är fel metod att bekämpa diktaturer och terrorism, konstaterar Wijkman och får stormande applåder.

”Högdalsbor för fred”, ”Järfällabor mot krig”, ”Elever mot krig – Rågsvedsskolan”, ”Elever mot krig – Björkhagen”, ”Kvinnor för fred”, ”Artister för fred”, ”Solidaritetskommittén för Iraks befolkning”, ”Kristna fredsrörelsen”... tusentals handmålade plakat, palestinaflaggor, svenska flaggor, amerikanska flaggor, grekiska flaggor, italienska, sydafrikanska med flera vajar i luften. Det är mäktigt.

– Krig är död, med eller utan FN-stöd, skanderar unga och gamla, infödda svenskar tillsammans med invandrare. Fredsrörelsen är en bred koalition av medborgare som värnar humanismen framför militarismen.

”Bush är inte USA. Saddam Hussein är inte Irak”, säger författaren Eva Moberg och ifrågasätter den förenklade världsbilden som bygger på tänkandet antingen är ni med oss eller mot oss.

Artisten Olof Buckard häcklar den fromme Bush och uppmanar alla krigsstöttande politiker att ”ge fan i Jesus. Han platsar inte där”.

I Göteborg, i Malmö, i Östersund, i Kalmar, ja på ett trettiotal platser runtom i Sverige fylls gatorna av medborgare som vill visa sin avsky mot kriget. I Umeå går centerledaren Maud Olofsson i första ledet. Det är hedervärt. Centern är en folkrörelse med god känning i folkdjupet.

Inte på trettio år har så många demonstrerat samtidigt i Sverige.

– Vi är många, vi är starka, stoppa kriget nu, ropar kvinnor och män.

Det extrainkallade Nato-mötet fick ställas in. Splittringen i militäralliansen är total. Samtidigt tågar en hel värld, uppskattningsvis tio miljoner människor, mot militarismen och Bushs doktrin om förebyggande krig.

Sveriges statsminister kommenterade den hoppingivande Blix-rapporten i fredags kväll med ett konstaterande att kriget nog tyvärr är oundvikligt. Göran Persson väljer att betrakta skeendet i stället för att påverka det.

Medborgarna vägrar dock ge upp tron på freden. Ännu går kriget att stoppa.

Helle Klein