ÅSIKT

NEJ till kriget NEJ till Saddam

1 av 2 | Foto: reuters
Bush
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

23 FEBRUARI 2003 Efter förra veckans krigsprotester har propagandan för militärattacker mot Irak förändrats. Huvudargumentet är inte längre att Saddam-diktaturen ska avväpnas. Irak kan inte på allvar uppfattas som ett militärt hot, särskilt inte av USA. Landet är massivt övervakat, vapeninspektörerna hittar inget skräckinjagande, Iraks militärutrustning är svårt föråldrad.

Krigsalliansen säger sig numera främst ha som uppgift att befria det irakiska folket från diktatorn. Få utanför Saddams klan önskar annat än att diktaturen elimineras. Internationella rättsregler är dock entydiga: Omvärlden har inte rätt att med våld störta ett annat lands ledare med mindre än att folkmord eller oerhörda flyktingkatastrofer pågår. Eller via FN-beslut. Villkoren är inte uppfyllda i Irak-krisen.

Ett allvarligt svek

USA:s centrala mål för kriget handlar inte om att bygga demokrati. Irak ska ockuperas, kanske under 10–15 år. Ett allvarligt svek mot tidigare löften, säger irakisk opposition. En stor del av den, från islamiska Da’wapartiet, till arabnationalistiska partiet och kommunisterna motsätter sig kriget.

Bush-administrationen vill, kanske också med hjälp av nya kärnvapen, i traditionell imperialistisk anda bygga om hela Mellanöstern. Programmet för det färdigställdes redan 1996, som hjälp åt den högerextrema Benjamin Nethanyahus valkampanj i Israel. Programmets karaktär är därför omöjligt att förena med rättfärdig fred och kamp mot terrorism.

Strategi för störtande

Motståndet mot det politiskt och humanitärt vanvettiga kriget måste förenas med strategier för att störta Saddam-tyranniet. Den erfarna fredsforskaren vid London School of Economics, Mary Kaldór, föreslår att inspektionerna i Irak inte bara ska gälla vapen utan också mänskliga fri- och rättigheter. Med hjälp av FN-soldater ska ”människorättsaktivister” försöka montera ned förtryckarstaten: se till att flyktingar kan återvända, att opposition får arbeta och fria medier och domstolar installeras. Demokrati måste byggas från basen och inte uppifrån, som det ibland blir i FN:s regi. Modellen ska förstärkas med hjälp av ekonomiska påtryckningar. Irak får rätt till sina oljeinkomster men bara om en demokratiprocess inleds.

Programmet har, som den irakiske exilpolitikern Kamil Mahdi betonar, stöd från stora delar av Iraks opposition. Också av världens kyrkliga samfund och, för övrigt, från fackföreningsinternationalen. Sydafrika ett exempel Människorättsaktivismen (Helsingforskommittén, Charta-rörelserna) spelade en viktig roll för att fredligt demontera diktaturerna i Europa, delvis också för Sovjet. Mot detta kan ställas den krigiska modellen i Afghanistan. Den avlägsnade taliban-barbariet men återfödde också kaos.

Sydafrika, för att ta ett annat exempel, vann sin demokrati främst genom att medborgarna mobiliserade och organiserade sig. Till stöd fick de, med tiden, utlandets sanktioner. Inte dess bomber.

Klokt nog ska Sydafrika nu undervisa Irak om avrustning och, enligt utrikesministern, också om hur krig kan undvikas.

OS