ÅSIKT

Lite väl våghalsigt löftesbrott, Ringholm

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Pr-mässigt har det varit usla dagar för den svenska regeringen. Beskedet att det inte blir någon höjning av taket i sjuk- och föräldraförsäkringarna har rivit upp en våg av missnöje bland väljarna.

I går sällade sig också LO till kritikerna. Alla, utom regeringens egna ledamöter tycks anse att det rör sig om ett löftesbrott. Ändå reagerar både finansminister Ringholm och statsminister Persson med indignerad förvåning så fort frågan kommer på tal. Vadå löftesbrott? Läste ni inte det finstilta i valprogrammen? Synd för er.

Säga vad man vill om förslaget som sådant, men det får Bosse Ringholm att framstå som inget mindre än en politisk våghals.

Det är nämligen inte första gången en socialdemokratisk regering hamnar i blåsväder på grund av föräldraförsäkringen. Redan 1988, efter några år av hårdför budgetsanering, reste socialdemokraterna land och rike runt med budskapet att det fanns utrymme för en ”försiktig reformpolitik”. Det innebar bland annat ett löfte om 15 månaders för-

äldraförsäkring.

Valet 1988 blev en enorm framgång för vänsterblocket. Efter valet gjorde DN en intervju med statsminister Ingvar Carlsson där han förutspådde att socialdemokraterna skulle behålla makten i minst tio år till. Några månader senare sprack fastighetsbubblan. Beslutet om längre föräldraförsäkring fick skrivas på framtiden och i valet 1991 gjorde vänsterblocket sitt sämsta val i modern tid. Det berodde på flera olika faktorer, men svekdebatten kring föräldraförsäkringen var startpunkten för ett mer allmänt missnöje med socialdemokratin.

Inför valet 1994 var det dags igen. I sin skuggbudget skrev socialdemokraterna att man ville sänka ersättningsnivåerna i föräld-raförsäkringen till 80 procent. Och i valmanifestet senare samma år fanns det med ett förslag om att införa en karensdag för vård av sjukt barn.

Förslagen hotade aldrig valsegern, men sänkte socialdemokratin några procent i valspurten. För Mona Sahlin, som tog smällarna i debatten, blev det början till slutet på hennes ambitioner att efterträda Ingvar Carlsson.

Den här gången handlar det inte längre om utan hur mycket regeringspartiet förlorar på svekdebatten.

Det är paradoxalt. Socialförsäkringssystemen är i grunden en socialdemokratisk paradgren. Utan en stark socialdemokrati hade systemet sett annorlunda ut, oklart hur men definitivt annorlunda. Kanske hade vi haft ett system med grundtrygghet, som de borgerliga partierna och miljöpartiet förespråkar. Då hade debatten om tak och procentsatser varit ganska meningslös. Medelklassen hade inte kunnat förvänta sig några pengar från systemet över huvud taget. Välfärden hade varit bräckligare.

Men nu har vi ett generellt system och bland väljarna tycks det finnas ett starkt stöd för att generaliteten ska bestå. Uppenbarligen en rätt bra grund för socialdemokratisk politik.

Desto mer obegripligt att valet föll på för-äldraförsäkringen, när regeringen valde vilken reform som skulle skjutas på framtiden.

Jesper Bengtsson