ÅSIKT

FN vågar stå emot storebror

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Miljoner demonstrerade mot Irak-kriget den 15 februari.
Foto: GETTY IMAGES
Miljoner demonstrerade mot Irak-kriget den 15 februari.

26 februari 2003. FN visar en gammal föreställning: två maktblock står mot varandra. De mäktigaste är beredda att betala och belöna tänkbara allierade. Den här gången är konflikten positiv, den visar att FN inte utan motstånd låter sig förvandlas till alibi eller instrument för den överlägsna stormakten.

Tony Blair var den som förmådde Bush-administrationen att låta FN pröva och möjligen avgöra Irak-krisen. Med grym ironi drabbas nu Blair av den framgången: väldiga protester inom landet, revolt i det egna partiet och drastiskt sjunkande opinionssiffror. Ungefär som högerkollegan i krigsalliansen, José Maria Aznar. Den spanske premiärministern möttes av tre miljoner demonstranter 15 februari och i parlamentet säger alla utom högerpartiet nej till krig.

Att skjuta attacken mot Irak på framtiden kommer bara att göra den än blodigare, sa Blair i går till underhuset, fast budskapet riktade sig främst till Jacques Chirac.

Logiska franska krav

Frankrike försöker dämpa den anglosaxiska krigshetsen. Vapeninspektionerna ska sträckas ut i tiden (fyra månader) och ytterligare effektiviseras. Kraven följer logiskt på de relativa framsteg som Hans Blix och hans medarbetare gjort. Om Saddam-diktaturen förmådde tänka rationellt skulle den underlätta det arbetet genom att förstöra sina långdistansrobotar.

De fransk-tyska försöken till fredlig avväpning av Irak får stöd från Ryssland och Kina. De alliansfria länderna placerade sig vid sitt toppmöte i Malaysia mycket nära den politiken. De representerar tre miljarder invånare. I alliansen ingår sex av medlemmarna i säkerhetsrådet. Under normala förhållanden skulle sålunda krigsalliansen inte ha några möjligheter att vinna FN-majoritet för att inom kort bomba sönder Irak.

Rösta ”rätt” – tjäna pengar

De diplomatiska förhandlingarna kommer dock att kombineras med hårda politiska påtryckningar och generösa ekonomiska löften till de regeringar som röstar ”rätt”. Medlemmarna av säkerhetsrådet kan inte räkna med att likt Turkiet lösa in runt hundra miljarder USA-dollar. Mexiko, som fylldes av antikrigs-demonstrationer den 15 februari, kan dock se fram emot att president Bush lovar skära ned på gränsbevakningen mellan de båda länderna.

En nybliven amerikansk klient som Pakistan har ytterst begränsade handlingsmöjligheter. Fattiga länder som Guinea och Angola är påverkbara via biståndslöften, trots att det afrikanska toppmötet förra veckan uttalade sig för diplomati och mot krig. USA:s hot om repressalier mot Tyskland var bara en repetition av de påtryckningar som väntar mindre mäktiga länder de närmaste två veckorna.

Så kan USA möjligen bygga en knapp majoritet i säkerhetsrådet. Men som den ledande USA-kolumnisten Paul Krugman skriver: ”Den trovärdighet vi kan vinna för kriget kan aldrig uppväga det förtroende vi förlorat i världen.”

OS