ÅSIKT

Palme var i alla fall inte otydlig

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Har Sverige förlorat sin röst i världen? Frågan återkommer ständigt i spåren av det planerade kriget mot Irak. Senast i onsdags anklagades regeringen av folkrättsprofessorn Said Mahmoudi för att vara alltför passiv när USA kör sitt eget lopp mot FN och världsopinionen.

Sedan gjorde professorn det numera nästan obligatoriska tillägget: Han sa att socialdemokratin var mer aktiv under Olof Palmes ledning.

På ett plan är det ett självklart påstående. Antalet frågor där regeringen först svävat på målet – av diplomatiska eller andra skäl – för att sedan sakta ansluta sig till kritikerna av den nya världsordningen börjar blir besvärande stort. Palestinafrågan, kriget mot terrorismen, konflikten med Irak. Säga vad man vill om Palme, men har var inte otydlig i sådana frågor.

Samtidigt är jämförelsen mellan då och nu ganska meningslös. Efter Sovjetunionens kollaps har manöverutrymmet för en liten,

alliansfri stat minskat.

Dessutom omges Palmes roll i 1970-talets vänstervåg av många myter. Som utrikesminister Anna Lindh konstaterade på ett seminarium i Uppsala i förrgår så skanderade de mest radikala på 1970-talet ”Palme och Geijer, Lyndons lakejer” i demonstrationstågen. Samma personer säger i dag att regeringen svikit arvet efter Olof Palme.

Inställningen återfinns också bland många av dagens unga vänsterradikaler. Det hade inte spelat någon roll om Göran Persson ställt sig i spetsen för antikrigsdemonstrationerna. De hade genast anat en konspiration.

Poängen med Olof Palmes internationella engagemang var alltså inte att den bokstavstroende vänsterns bild av världspolitiken fick genomslag i socialdemokratin, för det fick den inte. Palme talade i första hand till en bredare radikal opinion, inte minst inom socialdemokratin. Palme öppnade den socialdemokratiska dörren för ett växande allmänradikalt men inte bokstavstroende missnöje med det kalla krigets världsordning.

Det var ett av skälen till att jag själv blev politiskt aktiv på 1980-talet. Inom socialdemokratin återfanns kritiken av stormakterna, kampen mot apartheid och för demokrati och fackliga rättigheter i Latinamerika. På ett av mina första politiska möten samlade vi in glödlampor åt en skola i Nicaragua.

Hade vi gjort det inom arbetarrörelsens ram utan Olof Palme? Jag tror inte det.

Den för socialdemokratin viktigaste frågan måste alltså formuleras på ett annat sätt: Håller man dörren öppen för vår tids breda radikala opinion? Talar man samma språk som globaliseringsrörelsen, de radikala kristna grupperna och krigsdemonstranterna?

Utrikesminister Anna Lindh verkar ha förstått dilemmat. I Palestinafrågan har hon vid upprepade tillfällen fördömt Israels ockupationspolitik. I onsdags slog hon fast att USA idkar utpressning och att deras nuvarande politik riskerar att underminera FN och minska de mänskliga rättigheternas status i världspolitiken.

Socialdemokratins relation till de nya proteströrelserna tycks med andra ord fortfarande vara en öppen fråga.

Jesper Bengtsson