ÅSIKT

Splittrat Europa krigar om Irak

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

15 mars 2003. På söndag håller George W Bush av allt att döma ett sista avgörande krigsråd med sina särskilda allierade Tony Blair och José Maria Aznar. Två europeiska regeringschefer med svagast tänkbara politiska och folkliga stöd. Blair dominerade brittisk politik fram till Irakkrisen. Nu rämnar hans kabinett och hans ledarskap undergrävs.

Aznars krigspolitik stöds av bara 15 procent av befolkningen. Hans högerparti är på väg att förlora sin länge överlägsna ledning över socialisterna.

Jacques Chirac, som konsekvent utmanat den amerikanska krigspolitiken, har massivt folkligt stöd. Vänsteroppositionen vill bara försäkra sig om att Frankrike verkligen använder sitt veto mot krigshetsen.

Splittrat Europa

Europa har splittrats, delvis som en följd av olika sätt att tolka USA:s alltmer militaristiskt präglade utrikespolitik med dess teser om förebyggande krig och naivkristna kamp mot ondskan. Tony Blair, alltför lockad av kristet präglade moralismer, föreställde sig att USA kunde påverkas bara med hjälp av hängiven lojalitet. Han for till Camp David i september förra året och förenade sig där med Bush-administrationen.

Blair försummade att presentera eller pröva sin politik i EU. Den särskilda atlantiska gemenskapen mellan USA och Storbritannien har alltid ifrågasatts i Frankrike, oavsett vem som regerat. Vita huset ska inte bestämma över Europa.

Tyskt stöd

Fransmännen har den här gången fått stöd från Tyskland. Den tyska hållningen är det absolut nya och det avgörande skiftet i europeisk politik, säger den brittiske historikern Timothy Garton Ash. Tysk efterkrigspolitik har tidigare byggt på nära relationer till såväl Frankrike som USA. Förändringen är central: EU:s framtid bestäms nämligen av det fransk-tyska samarbetet.

Det diplomatiska spelet döljer bara nödtorftigt den stora strategiska konflikten i Europa, den mellan ”atlantister” och ”européer”.

Frankrike vill skapa ett EU relativt självständigt gentemot USA. Makthegemonin måste brytas, särskilt med ett USA styrt av en ideologiskt inskränkt president, omgiven av rådgivare för vilka makt främst vilar på militär dominans.

Och som nu ska pröva sin strategi i ett Irakkrig och omskapelse av Mellanöstern.

Politisk begränsning

Mot detta står den brittiska ”atlantismen”. Relationen till USA är viktigare än Europas enighet. Tony Blairs politik följs av högerregeringar som de i Spanien och Italien, beredda att underordna sig Bushs krigspolitik och skrämda av ett EU med tysk-fransk dominans.

Irak-krisen har blottlagt EU:s politiska begränsning.

För EU-anhängare, särskilt federalister, borde den franska eller fransk-tyska politiken vara lockande.

De väldiga demonstrationerna i Europa mot USA:s krig bekräftar delvis den tesen.

Timothy Garton Ash anger ett ytterligare skäl: ”USA har större makt än vad som är hälsosamt för landet.”

OS