ÅSIKT

Vill folkpartiet ha ja till EMU?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Lars Leijonborg
Foto: Lasse Allard
Lars Leijonborg

25 mars 2003. Det blev inget EMU-beslut i LO:s styrelse i går. LO- SAP-gruppen har ännu inte hittat en formel för hur stabilitetsreserven som ska trygga sysselsättningen och klara statsfinanserna under svåra ekonomiska kriser ska se ut.

Frågan är bordlagd till den 31 mars, tiden börjar bli knapp. Den 22 april ska LO:s representantskap, det högsta beslutande organet mellan kongresserna, ta ställning till om kongressens villkor för att rekommendera medlemmarna att rösta ja är uppfyllda eller inte. På den punkten kan LO inte svika. LO:s medlemmar är alltid de som först förlorar jobben när arbetslösheten stiger och som nedskärningar slår hårdast mot eftersom de har de snävaste ekonomiska ramarna. För att rekommendera ett ja måste LO veta att det finns instrument för att klara jobben och sysselsättningen. Det är ingen maktfråga, det är en överlevnadsstrategi. Förstår ja-partierna det?

LO kan inte ge politikerna ett öppet mandat och säga att frågan får lösas efter folkomröstningen. Visserligen är varje riksdag suverän att ändra varje politiskt beslut, reglering och lag. Vad det handlar om är att LO-medlemmarna måste känna förtroende för att det finns en politisk majoritet som långsiktigt vill garantera sysselsättningen.

För litet stöd

Regeringen och LO är överens om en ny EMU-anpassad finans- och stabilitetspolitik i ett 10-tal punkter. Överskottsmålet är det grundläggande, det måste höjas till 2,5 procent och budgettaken måste bli mer flexibla och kunna balansera i stället för att förstärka konjunktursvängningarna.

Problemet är att det inte finns tillräckligt brett parlamentariskt stöd för stabilitetspolitiken. I ett tidigt skede var också folkpartiet och kristdemokraterna öppna för att avsätta resurser i Riksgälden för att ha en stabilitetsreserv eller buffert för orostider. Nu har folkpartiet efter moderaternas våldsamma attacker på vad de kallar ”nya LO-fonder” fått kalla fötter. Ingen bufferthög med pengar, säger Lars Leijonborg, folkpartiet vill i stället amortera på statsskulden.

Kompromiss behövs

Positionerna ser låsta ut men vad är viktigast: en enad ja-sida i omröstningen om euron eller en fortsatt partipolitisk kamp om hur överskottsmålet ska hanteras?

En kompromiss måste till. Gå halva vägen var! Amortera på statsskulden i fem år med 10 miljarder om året och bygg sedan upp ett reservkonto i Riksgälden med motsvarande 10 miljarder per år.

Vill folkpartiet helhjärtat ha ett ja i folkomröstningen om EMU? Då måste partiet respektera LO:s krav om trygghet för vanliga löntagare. Tar politikerna inte det på allvar är utgången given. Det blir ett nej i folkomröstningen om euron.

LA