ÅSIKT

Ingen ny politik för Palestina i sikte

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tony Blair misslyckades kapitalt med sin strategi, att hålla kvar USA inom FN:s ram i Irakfrågan. Nu har den brittiske premiärministern riktat fokus mot Palestina.

Det är inte bara ett spel för gallerierna, avsett att minska arabvärldens vrede över invasionen i Irak. Britterna har i flera år betonat att kriserna i Mellanöstern hänger samman med Israels ockupation av Palestina, och i skuggan av kriget har övergreppen mot det palestinska folket fortsatt.

På väg till Washington i förra veckan sade utrikesminister Jack Straw att det internationella samfundet måste sluta upp med sin särbehandling av Israel.

Bush har deklarerat att han tänker ta sig an frågan, men tyvärr finns det både ideologiska och rent partitaktiska skäl som talar emot att Bushadministrationen skulle ändra politik.

De ideologiska argumenten handlar om vilket perspektiv man anlägger på terrorism. Efter den 11/9 2001 finns det i USA en vida spridd uppfattning att varje form av terrorism måste mötas med våldsamma repressalier. Det brittiska perspektivet, som lite raljant kan sammanfattas med att man ska vara hård både mot terrorismen och mot terrorismens orsaker, saknar i dag klangbotten i USA.

Jag träffade nyligen en högt uppsatt tjänsteman i USA:s nationella säkerhetsråd. Hans tolkning av Palestinafrågan var otvetydig.

– Terrorn mot Israel beror på att landet upplevs som sårbart, sade han. Fram till 1981 slog Israel tillbaka varje form av våldsyttring med ännu våldsammare medel. Då vågade inte terroristerna angripa. Efter 1981 ändrade regeringen i Israel strategi och terrorismen ökade.

Slutsatsen är skrämmande. Våld kan bara mötas med våld. Det är som om den hårt skruvade våldsspiralen under Sharon inte existerade. Om denne tjänstemans uppfattning delas av Vita huset finns inget hopp för fred i Mellanöstern.

Det partitaktiska skälet handlar om presidentvalet 2004. George W Bush vet att hans far förlorade valet 2002 för att den kristna högern svek republikanerna och röstade på högerpopulisten Pat Buchanan. På senare år har samma kristna höger gjort Israels sak till sin och Bush den yngre tänker inte göra om sin fars misstag.

Därför har Bush ända sedan han svor presidenteden avstått från hård kritik mot Sharons regering. Därför utesluter han varje form av kontakt med palestiniernas president Yassir Arafat. Före presidentvalet 2004 lär vi inte se någon omläggning av politiken.

Finns det då inga ljuspunkter i Mellanösternfrågan? Jo, självklart. Irakkriget har öppnat ögonen på en hel värld. Allt fler inser trots allt att Palestinafrågan är central för relationerna mellan väst och arabvärlden. Inrättandet av en palestinsk premiärminister ger dessutom en diplomatisk öppning. USA får en möjlig samtalspartner.2 Skuggan faller fortfarande tung över Blair. Även om ambitionen kan ha varit en annan är han utan tvekan medskyldig till sammanbrottet i FN och övergreppet mot Irak. Om han mot alla odds lyckas övertyga Bush om en ny Palestinapolitik kommer bilden av honom som en knähund i Vita huset dock att förändras något.