ÅSIKT

Blev det då bättre med inbäddade journalister?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

En av de mediala nyheterna i Irakkriget har varit de så kallade inbäddade journalisterna, som följt med stridande amerikanska förband.

Tanken var att dessa journalister skulle ge en sannare bild av kriget än man lyckats göra i tidigare väpnade konflikter. Nu går kriget in i sitt slutskede och det är möjligt att göra en första utvärdering. Blev rapporteringen bättre med inbäddade journalister?

Under krigets första vecka var svaret på frågan nej. När kriget bröt ut var jag i USA, där alla stora tv-kanaler sände bilder direkt från fronten 24 timmar om dygnet. Journalisterna skickade hem timtals av videoupptagningar på sand, militärfordon och dimlika soldater som rörde sig i fjärran. Bilderna var av en sån kvalitet att de lika gärna kunde ha varit tagna hemma i mitt dammiga vardagsrum.

I Sverige var etermedierna redan från början mer selektiva. Därför gav de också en bättre bild av kriget. Mer överblickbar.

Det har ändå varit påfallande svårt att veta vad som hände på marken i Irak. Hur är det till exempel med civila offer? Alliansens pr-folk uppger att det rör sig om drygt tusen döda. Räknas då de som ligger begravda under bombmassorna? Är statistiken från landsbygden tillförlitlig? Vi har fått fragment, aldrig helheten.

– Inbäddningen av medierna har gjort kriget lättare att se men svårare att begripa, konstaterade nyligen journalisten Chris Hedges, en av USA:s mest meriterade krigskorrespondenter. Han gav nyligen ut boken Krig är en kraft som ger oss mening, en kritisk betraktelse över mediernas oförmåga att förmedla sammanhang och förståelse i upphettade krigssituationer.

Ett problem är att de inbäddade journalisterna fick skriva på ett kontrakt som hindrar dem från att berätta allt de ser. I avtalet står det bland annat att ”om medierna får tillgång till känslig information ska de briefas om vilken information de inte kan berätta om”.

I en senare paragraf slår Pentagon fast att alla journalister måste gå med på att militär personal går igenom deras rapporter innan de skickas i väg.

Före kriget fanns det en diskussion i medierna om att inte göra om misstaget från Kuwaitkriget 1991. Då presenterade Pentagon en bild av ett kliniskt rent krig, där ”smarta bomber” slog ut militära mål men sparade civila liv. Efter kriget visade det sig att bilden var falsk. Endast ett litet antal smarta bomber hade använts och antalet civila offer var stort. Ännu i dag vet ingen hur många som dödades.

Under de sista två veckornas rapporter från Irak har det blivit bättre. Trots restriktionerna har inbäddade journalister skickat hem rapporter om läget på marken, inklusive rapporter om en del civila offer. Tillsammans med rapporter inifrån Bagdad och från norra Irak har de till slut gett en hygglig bild av läget.

Men sanningen om kriget – hur slagen om städerna egentligen gick till, vilket motstånd de amerikanska trupperna egentligen mötte, hur många kvinnor och barn som dödades – den sanningen får vi vänta på ännu en tid. Om den någonsin kommer fram.

Jesper Bengtsson