ÅSIKT

Parti- ledningen ska inte peka med hela handen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det var i alla fall ett klart och tydligt besked av statsministern. Ledande socialdemokrater får inte engagera sig på nej-sidan i höstens folkomröstning om EMU. Leif Pagrotsky, Marita Ulvskog, Lena Sommestad och några andra ministrar som tagit ställning mot EMU fick smäll på fingrarna.

I går rasade en enad nej-front mot beslutet. ”Nu är det Pamp-Persson med partipiskan som gäller”, skrev Hudiksvalls tidning.

Jag håller med om att Perssons besked var sällsynt bryskt, men på ett formellt plan är det faktiskt rimligt att regeringsledamöter inte aktivt medverkar på nej-sidan i EMU-omröstningen.

Den socialdemokratiska partikongressen har tagit ställning för EMU, och vad är egentligen poängen med demokratiska partibeslut om inte partiets ledande politiker följer dem? Vad hade till exempel hänt om kongressen sagt nej till EMU och Persson ändå drivit ett ja? Hade nej-sidan i det fallet varit lika öppen för pluralism i partiledningen? Jag tror inte det.

Ändå är munkavlen ett misstag av Persson. Dels är det lite oklart om tystnadsplikten endast gäller regeringens företrädare, eller om det även omfattar andra ledande politiker. Hur blir det med riksdagsgruppen och partistyrelsens ledamöter? Alla politiker under den absoluta partiledningen måste naturligtvis ha rätt att engagera sig på vilken sida de vill i vilken politisk fråga de vill. Det gäller även för statssekreterare och utskottsordförande i riksdagen. För så vitt jag kan minnas tillämpas inte någon demokratisk centralism av leninistisk modell inom socialdemokratin.

Nu tror jag inte att Persson tänkte sig en munkavle även på dessa grupper, men den bryska tonen i beslutet skapar en onödig osäkerhet.

Dels kommer beslutet i en tid då ja-sidan befinner sig i opinionsmässigt underläge. Regeringen har under vintern och våren gjort flera strategiska misstag som ökat nej-sidans försprång. Först gick Persson ut och sa att ett nej i folkomröstningen sannolikt skulle leda till en ny omröstning. Just det tog han delvis tillbaka senare, men skadan var redan skedd. Sedan avpolletterades LO genom att regeringen sa nej till buffertfonder, ett beslut som fick LO, normalt Sveriges mest effektiva kampanjorganisation, att ställa sig neutrala i EMU-kampanjen. Inte heller Persson själv har varit särskilt aktiv på ja-sidan i debatten.

Nu måste både ja- och nejsidan lämna formalian bakom sig och koncentrera sig på sakfrågan, annars riskerar folkomröstningsdebatten att fastna i oändliga debatter om debatten.

Vi som anser att Sverige bör gå med i EMU har hittills varit dåliga på att framföra våra egna argument. Vi måste nu bli bättre på att förklara varför det är viktigt med ett politiskt och ekonomiskt starkt Europa och varför euron kan bli ett fungerande instrument i det arbetet.

Vi måste bli bättre på att förklara varför Sveriges inflytande över den ekonomiska politiken kan öka av att vi finns med runt bordet när EMU-projektet utvecklas vidare.

Det är egentligen rätt enkelt. Det handlar om grundläggande folkrörelseslit, ett arbetssätt inom socialdemokratin som aldrig gynnats av att partiledningen pekar med hela handen.