ÅSIKT

Skolan är ingen marknadsplats

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

20 MAJ 2003. Bara omkring 6 procent av grundskolans elever går i dag i friskolor. Trots det har deras roll i utbildningssystemet vuxit. Antalet elever i friskolorna har fördubblats de senaste fem åren. I vissa kommuner går i dag nästan en fjärdedel av eleverna i en friskola.

För att få statsbidrag ska en friskola enligt lagen arbeta efter samma värdegrund och ge motsvarande kunskaper som en kommunal skola.

Pedagogiskt svek

Att så inte alltid är fallet har den senaste tidens debatt om konfessionella skolor visat. Myndigheterna har inte klarat av att kontrollera att undervisningen lever upp till lagens och läroplanens krav. Naturligtvis innebär det ett pedagogiskt svek mot de elever som inte får den undervisning de har rätt till.

Granskningen av skolorna ska skärpas. Det är ett av målen med den omorganisation av Skolverket som genomfördes den 1 mars. För den enskilda eleven räcker det dock inte att skolan får kritik i efterhand. Då är det redan för sent.

De senaste årens utveckling på skolområdet har lett till en förändrad syn på skolan. Undervisning beskrivs i dag i allt större utsträckning som en vara på en marknad.

I stället för att utöva inflytande som medborgare ska föräldrar och elever se sig själva som kunder, och kunden har som bekant alltid rätt. Risken är att skolan anpassar sig till föräldrarnas förväntningar snarare än till barnens behov eller samhällets krav.

Marknadstänkandet har spritt sig till kommunala skolor som plötsligt måste locka till sig elever för att få behålla resurser.

Samtidigt är ungdomsskolan alltjämt ett samhälleligt ansvar. Skolplikten är utbildningssystemets grundbult. Alla barn, oavsett var de bor eller hur deras sociala bakgrund ser ut, har rätt till en likvärdig utbildning. Ansvaret bär ytterst kommunerna som till skillnad från privata företag inte kan välja vilka behov de ska tillgodose.

Kommunen har ansvaret

Även om en elev väljer att gå i en friskola har kommunen kvar ansvaret. Bland annat därför kan inte heller kostnaderna i den kommunala skolan minskas i samma takt som ersättningen till friskolorna ökar. Resursfördelningen riskerar att i sig driva på privatiseringen av skolorna.

Om den kommunala skolan saknar resurser kan det i sig bli ett argument för fler friskolor.

Kommunernas kostnader kan inte vara ett huvudargument i diskussionen om friskolor och valfrihet. Det är elevernas behov som måste stå i centrum. Men när systemet hotar målet om en likvärdig utbildning måste både villkoren för att få starta en friskola och ersättningsnivåerna kunna ifrågasättas.

IP