ÅSIKT

Bekämpa fattigdom viktigare än ordval

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I dag presenterar biståndsminister Jan O Karlsson den utvecklingsproposition som ska styra svensk biståndspolitik i framtiden.

Det är en viktig proposition. Sedan i början av 1960-talet har Sverige hållit en hög profil i biståndsfrågorna. Nu ska gamla misstag utvärderas och politiken anpassas till en globaliserad värld. Just då bryter en helt annan debatt ut:

Vad sa egentligen Jan O Karlsson på den där presslunchen i onsdags? Kallade han USA:s president för ”jävla texasgubbe”?

Det är en absurd kvasidiskussion. Jag var där. Uttalandet gjordes när Karlsson höll en lång utläggning där han kritiserade USA:s anti-abortpolitik i tredje världen.

En högst rimlig hållning för en svensk biståndsminister. Under president Bush har delar av USA:s biståndspolitik slussats över till organisationer som predikar avhållsamhet istället för preventivmedel och som garanterar att man inte förordar kvinnans rätt till abort. Den politiken är en skandal. Ordvalet är, om uttrycket ursäktas, en skitsak i sammanhanget.

Utvecklingspropositionen då? Den viktiga och avgörande utvecklingspropositionen. Jodå, den håller på ett övergripande plan fast vid de principer som drogs upp av Globkom-utredningen för ett år sedan. De länder som mottar svenskt bistånd bör få större inflytande över hur biståndspengarna används. Sverige ska inte detaljstyra.

Däremot måste mottagarländerna visa att de tar frågor om demokrati och mänskliga rättigheter på allvar.

Ett annat viktigt förslag är att Sverige bör samordna handel, näringspolitik, miljö, forskning och jordbruk för att stärka utvecklingen i tredje världen. Ökad handel med och sänkta tullmurar mot tredje världen är ett långt effektivare sätt att skapa utveckling i fattiga länder. Jordbrukspolitiken är det tydligaste exemplet.

Minskade jordbrukssubventioner inom EU skulle ge bönderna i tredje världen ekonomiska möjligheter som inget biståndsprogram kan matcha. Den gamla biståndspolitiken har allt för mycket bortsett från dessa samband.

Här återfinns också de största bristerna i utvecklingspropositionen. Den är för abstrakt, vilket de frivilligorganisationer som arbetar med bistånd inte har varit sena att påpeka. Vad händer om handelspolitikens eller jordbrukspolitikens intressen krockar med biståndspolitiken?

Vad händer om en svensk försäljning av JAS-Gripen visar sig öka den sociala utslagningen i ett biståndsland, eftersom regeringen där lägger pengar på vapen istället för sjukhus? Vapenexporten finns inte ens med bland de områden som ska samordnas med utvecklingspolitiken.

Där vågar inte regeringen vara konkret, lämnar fältet öppet för tolkningar.

Men som helhet ger förslaget en bra grund att stå på. Det öppnar för ett effektivare och bredare bistånd, och för att landets politiker tänker en extra gång innan de villkorslöst ger pengar till diktaturer.

De mer konkreta förslagen om hur biståndet ska omformas får vi dock vänta på.

Jesper Bengtsson