ÅSIKT

Nej-sidan blir svaret skyldig

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag vill att ni ska bestämma – inte marknaden, sa statsminister Göran Persson till riksdagen när han i går inledde partiledarnas första stora EMU-debatt i kammaren.

Frågan om makten, om var och av vem besluten ska fattas, är själva skärningspunkten mellan ja- och nej-partiernas ställningstaganden. Där ja-sidan vill vidga politikens makt och inflytande genom gemensamma beslut i EU och EMU gentemot marknadens och det globala kapitalets kraft, varnar nej-sidan för en elitstat där medborgarna i de enskilda länderna förlorar möjligheten till självständiga beslut.

Ska vi gå ensamma och utanför eller tillsammans med andra? Vill vi vara med och fatta beslut eller stå vid sidan av när EU växer och utvecklas? var Göran Perssons likaväl som Bo Lundgrens, Lars Leijonborgs och Alf Svenssons frågor.

– Vill man ha ett Europas förenade stater, en superstat med gemensam politik, då krävs en gemensam valuta, varnade vänsterpartiets Ulla Hoffmann och fick medhåll av miljöpartiets Maria Wetterstrand.

EU-politik ”där det behövs”

Maud Olofsson i centern, det enda borgerliga nej-partiet, valde en annan linje. Hon pläderade för mer av gemensam EU-politik ”där det behövs”, till exempel på miljöområdet, i utrikes- och säkerhetspolitiken men mindre i valuta- och finanspolitiken.

– Det är viktigare att byta regering i Sverige för att få en tillväxtpolitik än att byta valuta, kontrade hon ja-sidans argument att euron ger oss bättre tillväxt och därmed fler jobb, lägre räntor, trygghet för småföretagen, ökad handel och lägre priser.

Man kan konstatera redan nu att ja-sidan är mycket samstämmig i sin argumentation för ett euromedlemskap. Det är inflytandet inte bara i EMU-frågorna utan i hela EU som står på spel och det är de ekonomiska fördelarna som står att vinna.

Nej-sidan har svårt att skapa en motsvarande enighet. De svartmålar och hotar med superstaten men den ekonomiska politik vänsterpartiet vill ha, där inflation och devalveringar ska vara tillåtna när man släppt kravet på starka, stabila statsfinanser, protesterar miljöpartiet emot.

Mp vill ha sunda statsfinanser men bryr sig inte om tillväxtpolitiken. Centern står i grunden för en helt annan politik än de två nej-kompanjonerna och fick också kritik av Lundgren och Leijonborg för att vara på villovägar.

Det är synd att Maud Olofsson, som är en orädd och självständig politiker, valt att i tid och otid skälla på socialdemokraterna för att de i allt för en usel politik, aldrig fattar ett vettigt beslut och raserar vad centern var med och byggde upp efter 1990-talets värsta krisår.

Kritiken faller på sin egen orimlighet, den är inte trovärdig. Maud Olofsson borde använda sin kraft och begåvning för att i stället göra centern till ett konstruktivt alternativ.

Vi plockar russinen

Gårdagens debatt speglade ganska väl hur stridslinjerna kommer att gå fram till den 14 september. Vad nej-sidan hela tiden blir svaret skyldig är hur deras lösning på den svåra frågan motkrafter till det globala kapitalet ska se ut och hur USA:s världsdominans ekonomiskt och politiskt ska balanseras.

Den blir svaret skyldig hur nationalistisk egoism, där vi försöker rädda det bästa åt oss själva och plocka russinen ur EU-kakan, ska kunna bidra till att skapa en större gemenskap i Europa och en fredligare värld. LA

LA