ÅSIKT

Dags för hårdare linje mot Burma

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Enligt Amnesty International saknas över 100 personer i Burma efter att militären förra fredagen slog till mot den demokratiska oppositionen.

Ingen vet var de befinner sig. Kanske är de döda.

Juntan vägrar dessutom att tala om var de håller demokratirörelsens ledare Aung San Suu Kyi fängslad. Hon greps i samband med våldsamheterna den 30 maj.

Omvärlden har reagerat med avsky på händelserna, och under de senaste dagarna har FN:s sändebud Razali Ismail pressat på för att få Suu Kyi frigiven. Men hökarna i juntan struntar i vad omvärlden tycker. De bryr sig inte.

Utvecklingen den senaste veckan ställer en viktig fråga på sin spets: Kan omvärlden på något effektivt och samtidigt humant sätt förhindra övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i ett annat land?

Svaret är naturligtvis ja. I en globaliserad värld finns det en rad instrument att påverka även de mest brutala regimer. Frågan är bara om det internationella samfundet är redo att använda dem.

Utrikesminister Anna Lindh har rätt när hon hävdar att det är de närmaste grannländerna som sitter på nyckeln till demokrati i Burma.

När Aung San Suu Kyi frigavs ur sin husarrest för ett år sedan berodde det i hög grad på att länder som Malaysia, Thailand och Indien tryckte på för demokratiska reformer. Tyvärr verkar deras intresse ha svalnat sedan dess.

Nu handlar kontakterna mest om att sluta nya affärskontrakt.

Thailand jagar efter koncessionerna till landets mobilnät. Indien vill bygga en motorväg rätt igenom landet. Även Australien har ökat kontakterna med juntan.

De ökade ekonomiska kontakterna gör att juntan känner sig säkrare. De räknar med att omvärlden nöjer sig med verbala protester när de slår ned mot oppositionen.

Att grannländerna har största praktiska möjlighet att påverka generalerna i Rangoon friskriver därför inte USA och EU från ansvar. För det första både kan och bör de påverka Burmas grannländer att föra en hårdare politik. För det andra finns det en rad politiska och ekonomiska åtgärder de själva skulle kunna vidta för att öka pressen på Rangoon.

USA importerar varje år varor för omkring 350 miljoner dollar från Burma, mest textilier. I den amerikanska kongressen diskuteras just nu ett förslag om att stoppa importen. Om förslaget går igenom, och just nu verkar det finnas en majoritet, skulle det slå hårt mot den redan ansträngda burmesiska ekonomin. Trycket på politiska förändringar skulle bli större.

Även till EU har importen av textilier ökat på senare år. Men EU:s sanktioner mot landet gäller bara vissa typer av bistånd, förbud att resa till EU för juntans medlemmar och en frysning av deras tillgångar i EU. Det är bra – men verkningslöst.

När juntan släppte Aung San Suu Kyi ur husarresten sa EU att man skulle skärpa sanktionerna om det inte kom i gång en dialog för demokrati. På det viset är Burmafrågan ett test.

Det blev ingen dialog. Förtrycket har snarare skärpts.

Nu måste unionen visa att man är beredd att använda de demokratiska metoder som står till buds för att motarbeta diktaturer som kränker de mänskliga rättigheterna. Det är dags att lämna symbolpolitiken och införa kännbara sanktioner mot Burma.

Jesper Bengtsson