ÅSIKT

Oacceptabelt att vara passiv

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I början av juli reser cirka 70 specialtränade svenska soldater till Ituri-provinsen i Kongo. Deras uppdrag: skydda civilbefolkningen, skapa fred.

För första gången reser ett svenskt förband till ett krisområde med det formella uppdraget att göra mer än att bevaka en redan etablerad fred. Farligt? Ja.

Nordöstra Kongo är präglat av anarki och kaos. Beväpnade miliser från folkgrupperna hema och lendu slåss om makten, på samma sätt som lokala krigsherrar i åratal kämpat om makten över mineralgruvorna.

Under den senaste månaden har minst 500 människor dödats. Flera hundra tusen befinner sig på flykt. Den franska styrka som ska leda FN-operationen möttes av fientlig eld redan under de första dagarna på plats.

Det tog tid att fatta de nödvändiga besluten, både för FN och den svenska riksdagen. I FN blockerades besluten länge av USA, som inte glömt sitt eget misslyckande i Somalia, och som dessutom anser att FN borde dra ned på sina ambitioner.

Enligt välunderrättade källor försökte USA istället övertala Sydafrika att på egen hand göra ett militärt ingripande i Kongo. På det viset ville man visa omvärlden att även andra länder är beredda att agera unilateralt, som USA gjorde i Irak. Men Sydafrika vägrade. De ville gå via FN.

I Sverige tvekade beslutsfattarna länge att sända en svensk trupp på grund av uppdragets farlighet. Regeringen ville skicka en trupp, men andra som i åratal hävdat att FN måste bli bättre på förebyggande arbete och på att hantera kriser innan de utvecklas till något ännu värre var inte redo när det verkligen kom till kritan. Fast det blev rätt till slut.

Hanteringen är typisk för det internationella samfundets arrogans inför Afrikas kriser.

I Rwanda ledde FN:s oförmåga till folkmord. I Kongo pågick kriget i fyra år och krävde miljoner liv innan ett fredsavtal till slut kunde skrivas under 2002. Därefter har freden inte administrerats bättre än att nya strider blossat upp i landets östra delar.

Mot den bakgrunden kan man dra en självklar slutsats: FN:s mer aktiva insats kommer för sent. Alldeles för sent.

Mot den bakgrunden är det ändå en framgång att världssamfundet till slut bestämde sig för en fredsskapande insats. De uppblossande striderna mellan hema och lendu påminner obegripligt mycket om upptakten till folkmordet i grannlandet Rwanda. FN-styrkan kan möjligen kyla ned den mest akuta krisen.

Dessutom kan den nya insatsen i Kongo tjäna som förebild för hur FN bör arbeta i framtiden. Efter Irakkriget är det närmast en plikt för FN att utveckla mer effektiva metoder för att hantera kriser som kräver internationell hjälp. Det kan handla om allt från politiska påtryckningar och ekonomiska sanktioner till militära insatser under FN-mandat.

Om dagens ängslan inför varje ny insats består kommer det inte att dröja länge förrän vi alla tvingas stå vid sidan av och betrakta nya folkmord, utan politiska möjligheter att stoppa förödelsen.