ÅSIKT

Nödvändig konflikt inom SSU

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Inga tal väcker såna känslor som avhopparens. När Lina Afvander på SSU:s kongress i går berättade att hon avstod från att kandidera till posten som ordförande för organisationen grät flera av kongressdelegaterna.

Det börjar bli en tradition i SSU.

1990 gjorde Pär Nuder ett liknande avhopp från ledningen. Fem år senare var det Ulrica Messings tur. Båda gångerna grät deras anhängare.

Det är lätt att förstå varför det blir så. Ungdomar som engagerar sig går ofta in i politiken med själ och hjärta. Organisationen blir deras liv, vilket bidrar till att konflikterna blåses upp till orimliga proportioner.

Lina Afvanders anhängare hade kämpat i veckor och månader, och mot slutet hela nätter runt förhandlingsborden för att få henne vald. Till slut insåg de att rösterna ändå inte skulle räcka.

I sitt avsked talade Lina Afvander om behovet av ett enat SSU. Trots konflikterna om EU, EMU, privata skolor och förstatliganden är ideologin densamma för alla socialdemokrater. Organisationen borde kunna dra åt samma håll, sa hon. Fast själv skulle hon inte leda.

Det var då tårarna började rinna.

Några minuter senare valdes Ardalan Shekarabi till ny ordförande.

En del påstår att han tillhör högerfalangen. Jag har aldrig fattat poängen med såna etiketter.

Ardalan Shekarabi vill se en öppnare flyktingpolitik och hans första uppgift som ordförande blir en kampanj mot global fattigdom. Han ser EU som ett verktyg i den kampen.

Är det höger?

Därefter vill han stärka SSU:s roll som intresseorganisation för ungdomar.

– Bostadspolitiken blir viktig, säger han. Partiet har misslyckats med sin politik. Läget är lika krisartat som i början av 1960-talet och det behövs ett lika omfattande bostadspolitiskt program den här gången.

Är det höger?

I radion i går sa tidskriften Arenas chefredaktör Håkan Bengtsson att konflikten egentligen handlar om något annat än de politiska sakfrågorna. Den handlar om SSU:s uppgift som organisation.

"Vänsterfalangen" vill att SSU ska vara en visionär idérörelse. Dess företrädare talar om klasskamp och utopiska mål. "Högerfalangen" är mer pragmatisk och tänker på vad som fungerar i den politiska praktiken. Dess företrädare talar om sina erfarenheter från gymnasie- och byggnadsnämnder. Konflikten är lika gammal som socialdemokratin själv.

På 1920-talet var det falangen runt Nils Karleby som ville göra SSU mindre ideologiskt och talade om verklighetssynens ungdom. På 1970-talet var det självförvaltare och traditionalister som låg i luven på varandra.

Sedd i det perspektivet är den moderna striden inom socialdemokratin inte bara ofrånkomlig utan även nödvändig. Båda falangerna behövs.

Utan den dynamik som uppstår i mötet mellan visioner och praktik skulle socialdemokratin självdö.

Det är med andra ord inte någon livsavgörande strid som utkämpas på SSU-kongressen i Karlstad, även om det känns så för en del av ombuden.