ÅSIKT

Valkampanjens stora ångvält – var är den?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

En kväll gick jag ut på Violentorget för att leta efter den stora ångvälten. Ni vet, den där jättelika, förmögna ja-maskinen som nej-sidan varnar för i folkomröstningskampanjen.

Det var en debatt om EMU.

Ett femtiotal väljare satt på träbänkar i en halvcirkel på torget och lyssnade på representanter från de politiska partierna. Samtalet var lågmält och lite småtråkigt, argumenten välkända. Moderaterna hade ställt upp ett campingbord med foldrar. Vänsterpartiet delade ut material från nej-sidan. Men någon ångvält hittade jag inte.

Det är drygt fyra veckor kvar och EMU-kampanjen är redan full av myter. Båda sidor är skyldiga. På ena sidan ja-sägarna, som spår en ekonomisk guldålder med EMU, trots att ingen vet med säkerhet. På andra sidan nej-sägarna, som påstår att arbetslösheten kommer att öka, offentlig sektor nedmonteras och kvinnorna tvingas tillbaka till spisen om vi går med i EMU.

Nej-sägarnas myter är så många att de får påven att framstå som en strikt matematiker.

En av de vanligaste myterna är att ja-sidan med sina överlägsna ekonomiska resurser är på väg att köra över svenska folket med en superkampanj. Särskilt hårt slår myten mot socialdemokratin. Inte minst har Perssons munkavle på nej-ministrarna stärkt bilden av socialdemokratin som en auktoritär propagandamaskin. Nu har ångvälten börjat rulla.

Men hallå! Vad pratar de om?

Jag har rest runt rätt mycket i Sommar-Sverige, och ingenstans har jag sett någon stor, välorganiserad sossekampanj för EMU. Ingenstans.

De enda som verkligen har synts på ja-sidan är de stora annonskampanjerna och näringslivets vita kampanjbussar. Jag håller med om att alla pengar i kampanjen borde redovisas öppet, men den som tror att svenska folket låter sig övertygas om EMU av ett gäng 20-åriga ungmoderater i hippa solglasögon borde nog kolla upp kötiderna för att göra en rejäl hjärnskanning.

Socialdemokratins problem är snarast det motsatta mot vad myten säger. Partiorganisationerna ute i landet är så rädda för att splittra partiet att de inte vågar ta ställning. De låter Persson, Lindh och Sundström göra jobbet.

Jag förstår inte varifrån denna rädsla kommer. I andra kontroversiella frågor, som kärnkraften eller Öresundsbron, har arbetarrörelsen också varit splittrad. Minoriteten har drivit egna kampanjer, inom och utanför partiorganisationen. Men ingen har ansett det vara förtryckande att socialdemokratin har en uppfattning. Med EU-frågan är det inte så. Hotet om splittring har hindrat LO, SSU, kvinnoförbundet, Broderskap och ett otal arbetarkommuner från att ta ställning.

I Flen finns bara en organiserad kampanj, och det är vänsterpartiets. De har valt en lättare och mer effektiv linje. Medan socialdemokraterna centralt ger pengar till både ja- och nej-kampanjer och lokalt inte gör så mycket över huvud taget har vänsterpartiet valt att köra så det ryker.

Därför gick vänsterpartiet runt på kommunens badplatser och delade ut kampanjmaterial i somras. Och därför står de nu utanför Ica och Konsum i stort sett varje dag fram till den 14 september. De bjuder på kaffe och pratar med folk. Kort sagt: det är fin gammal folkrörelseångvält.

Jesper Bengtsson