ÅSIKT

Målet för attacken i Bagdad var USA

USA har varken förmått inleda en återuppbyggnad värd namnet eller garantera elementär säkerhet. Attacken mot FN är ett förfärande exempel.

Huvudmålet för attacken mot FN var USA, ockupationsmakten. Genom att bomba FN vill extremisterna visa att ingen organisation, inga biståndsarbetare, inga människorättsaktivister går fria. De uppfattas som stöd åt ockupanten.
Foto: REUTERS
Huvudmålet för attacken mot FN var USA, ockupationsmakten. Genom att bomba FN vill extremisterna visa att ingen organisation, inga biståndsarbetare, inga människorättsaktivister går fria. De uppfattas som stöd åt ockupanten.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

FN ska fortsätta sitt uppdrag i Irak, försäkrade generalsekreterare Kofi Annan. Deklarationen är ett svar på den blodiga terrorattacken mot FN-högkvarteret i Bagdad.

De svarta paradoxerna är många efter det massmord som bland annat krävde FN:s Irak-chef de Mellos liv. En till synes given slutsats är att terroristerna valt världsorganisationen som huvudfiende. Den perversa logiken ger inte så enkla svar. Huvudmålet för attacken var USA, ockupationsmakten. Genom att bomba FN vill extremisterna visa att ingen organisation, inga biståndsarbetare, inga människorättsaktivister går fria. De uppfattas som stöd åt ockupanten. Och den makabra och klassiska terroristiska strategin är att destabilisera den utländska härskarnationen och öka lidandet för de människor som lever under ockupation.

Bombattacken mot FN-högkvarteret och den mot Jordaniens ambassad hänger samman med sabotage mot pipelines, elsystem, vattenförsörjning, övergreppen på Röda Kors-medarbetare och morden på krigskoalitionens soldater.

Förödmjukelser av civila

Denna ”spänningens strategi” syftar också till att öka ockupantens repression och övervakning av befolkningen. Jon Lee Anderson lämnar, i senaste numret av The New Yorker, skrämmande exempel på amerikanska vardagsförödmjukelser av irakiska civila. Ur detta växer det missnöje som kan bli terrorismens allierade.

USA har varken förmått inleda en återuppbyggnad värd namnet eller garantera elementär säkerhet. Attacken mot FN är ett förfärande exempel.

Avgörande för demokratin

de Mello försökte som FN-ansvarig att vidga organisationens inflytande utöver den starkt begränsande hjälparuppgift USA föreskrivit. Han arbetade nära irakiska politiker, inte bara dem USA utnämnt, och försökte påverka uppbyggnaden av det civila samhället, helt avgörande för demokratin. Möjligen tvingar det blodiga kaoset i Irak Bush-administrationen att ompröva sin syn på det FN, som den så ofta förnedrat och negligerat. Om inte annat så kan de ekonomiska argumenten påverka. USA betalar cirka 20 miljarder per månad för sina ockupationstrupper i Irak. En källa för finansiering av återuppbyggnaden, den irakiska oljan, är bokstavligen på väg att blåsa bort i ett stort svart moln.

Villiga att sända trupper

Flera länder, bland dem Indien och Pakistan, har förklarat sig villiga att sända trupper till Irak. Men bara under FN-ledning. Andra länder, främst Frankrike, deltar militärt bara under förutsättning att USA-alliansens politiska maktmonopol i Irak nedmonteras.

När George W Bush lade ner golfklubborna för att kommentera morden i Irak var han ännu inte beredd att överväga ett nytt och förändrat FN-mandat. Han försäkrade däremot att Iraks väg mot fred och demokrati var oåterkallelig.

Ytterst få instämmer.

OS