ÅSIKT

Ja till euron är bra för miljön

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Minns ni katastroflarmen om sura sjöar och marker? Det är drygt tio år sen nu och forskarna spådde elände och massdöd för skogar, fisk och annat levande. I Polen, Tyskland, Tjeckoslovakien. Och i Syd- och Mellansverige.

I dag rapporterar de om att naturen är på väg mot bättre hälsa. Kurvorna pekar uppåt, mot högre pH-värden och ökad motståndskraft mot sura regn. Vändpunkten kom kring 1990. Tolkningen är given: Berlinmurens fall, DDR:s kollaps och stängningen av usla koleldade fabriker och kraftverk som spydde svavel över hela norra Europa. Plus den miljöpolitiska kraftsamlingen i EU under hela 90-talet, med ett batteri av gemensamma åtgärder. Där Sverige varit starkt pådrivande!

Jag gläds över detta när jag strövar runt i mina höstdoftande bohuslänska skogar denna sista augustisöndag. Men grubblar samtidigt över varför miljön fått en så undanskymd roll i diskussionen inför folkomröstningen.

Det är lätt att gå vilse i argumenten om eurons ekonomiska för- och nackdelar. Ingen tycks spiksäkert kunna säga vad som händer med räntan och priserna. Utrikeshandeln ökar, men fler svenska jobb blir det sannolikt inte.

Själv kommer jag att rösta ja av rent politiska skäl, för miljöns skull (och fredens). Precis som för tio år sen när jag i en debattbok med nej-sägaren Per Gahrton propagerade för svenskt medlemskap i EU. Visst har jag respekt för mina vänner i miljörörelsen som vill stå utanför valutasamarbetet, somliga av dem är fortfarande skeptiska till EU. Men jag menar att de har fel, nu som då. EU har, i all sin ofullkomlighet, betytt ett starkt lyft för miljöpolitiken på vår kontinent.

1994 var jag, tillsammans med bland andra Anders Wijkman och Annika Åhnberg, ledamot i en statlig utredning om Sverige, EU och miljön. Vi var då försiktigt positiva till ett medlemskap. Häromdagen presenterade vi tre en studie om vad som hänt sen dess. Och nu är vi klart positiva. Sverige har bidragit till att radikalisera EU:s miljöpolitik, inte bara på försurningsområdet:

– tuffare krav på företagens kemikaliehantering

– förbud mot export av miljöfarligt avfall till u-länderna

– bättre livsmedelssäkerhet och djurskydd

– klimatpolitiken, med den lyckade räddningsaktionen för Kyotoprotokollet och en ständig tagg i köttet på den svikande Bushregimen

De närmaste åren står fajten om miljöanpassning av trafiken och jord- och skogsbruket.

Okej, säger vän av ordning, Sverige behövs för miljön i EU. Men varför måste vi gå med i eurosamarbetet? Jag ser två starka skäl: 1. När EU snart består av 25 länder, flertalet också i valutaunionen, ökar konkurrensen om de goda idéerna – och den som då inte deltar fullt ut riskerar att bli en andra rangens medlem med svagare röst. 2. Miljökampen är en del av strategin för hållbar utveckling, som i sin tur blir alltmer beroende av ekonomin och de beslut EU:s finansministrar fattar inom ramen för eurosamarbetet.

”Euron är praktisk, varför så ängsliga, varför livrem och hängslen innan ni vågar ta språnget?”, undrar mina åländska miljövänner. Ja, varför?